Från att ha varit en totaldöd fråga är den nu högaktuell, åtminstone om man råkar vara född 2006 eller senare: värnplikten. Men av årets drygt 100 000 potentiella rekryter är det bara 36 procent som kan kallas till mönstring, meddelade Pliktverket häromdagen.
64 procent, nästan 70 000 unga, uppgav sjukdomar, diagnoser och skador som diskvalificerar dem från att mönstra. Problemen handlar till stor del om psykisk ohälsa.
Information av den här slaget – att unga inte bara gör som de blir tillsagda – har i vanlig ordning fått de äldre generationerna att muttra om bortskämda ungdomar, att de bara bryr sig om rättigheter och struntar helt i sina skyldigheter.
Det har pratats om att ungdomarna måste ljuga, vissa har till och med lagt sitt hopp till det – om det här stämmer är vi ju körda! – men Pliktverket ser inga skäl att misstro svaren. Det finns tvärtom gott om underlag som tyder på att ungdomarna faktiskt mår dåligt.
Situationen är förstås inte optimal och det är ingen som påstår att den kan viftas bort. Men är det någon som på fullaste allvar tror att lösningen består av att först anklaga ungdomarna för att ljuga och sedan be dem bita ihop?
Det här borde inte behöva sägas, men det är ju inte bara individer som har skyldigheter – det har även en stat. Varför har vi ingen diskussion om vad som är rimligt att förvänta sig av en generation som indoktrinerats i individualism? Som växt upp med sönderprivatiserad vård, marknadsskola, bostadskris och nyhetsnotiser med rubriker som ”nu går det att köpa tågbiljetter”?
Nato-processen var dessutom en enda sörja: dels en uppvisning i fjäsk för diktaturer, dels ett förlopp helt utan insyn och folklig debatt. Men så en dag blev Sverige medlemmar och alla förväntades sjunga med i firandet, inte minst ungdomarna.
Men bostäderna då? Skolan, jobben, vården? Det finns ingen plan för det som skapar trygga unga, det som sedan ska bli trygga vuxna – människor som är redo att försvara sitt land. Det är inte konstigt att man reagerar frågande när det plötsligt finns pengar till försvaret när det aldrig funnits pengar till samhällets övriga institutioner.
Svaren till Pliktverket säger så mycket, men vår reaktion är så futtig: nedvärderande kommentarer och uppmaningar av ”ryck upp dig”-karaktär. Där står ju, svart på vitt, att ungdomarna mår dåligt. Det har vi vetat länge, men inte agerat på.
Andelen unga med psykisk ohälsa har fördubblats sedan mitten av 1980-talet. Häromåret rapporterade DN att över 9000 barn har stått i kön till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) längre än vad vårdgarantin gäller.
Enligt Folkhälsomyndigheten är brister i skolan och en arbetsmarknad med högre krav två orsaker till psykisk ohälsa hos unga. Jämställdhetsmyndigheten skriver att ökad individualisering – pressen att ”välja rätt” – leder till stress.
Allt det här är sådant som den privatiserade, segregerade välfärden och bristen på investeringar i grundläggande funktioner skapar. Det kan inte förvåna någon att en generation som uppfostrats att ta hand om sig själv inte åsidosätter sin hälsa för att ta hand om andra; att den som fått lära sig att läkartider är en illusion och hyresrätter en utopi inte brinner för att ge sig ut i krig.
Samhället har ju inte skyddat dem; varför skulle de vilja försvara samhället?
Att motverka det trasiga individsamhället, det vill säga att både visa att man tror på framtiden och faktiskt satsa på den, är det rimliga svaret på den skrämmande andel unga som inte kan mönstra. Det är något så grundläggande som ”ge och ta”.
