Maria-Pia Boëthius: Ensamheten är en revolutionär situation

Jag är fascinerad av denna berättelse om ensamhet. Samhället genomgår en metamorfos, som saknar motstycke i världshistorien: kvinnor skapar sig självständiga och självförsörjande liv efter 6 000 år av inte ens en andrahandstillvaro, homosexuella och transpersoner kämpar för en jämställd existens, liksom människor som rasifieras.  Hela könsrollsordningen, hela det av makt och religion typecastade, rollbesatta människovarandet är under total omförhandling. Samtidigt lever uråldriga föreställningar om äktenskap, trohet, familjelojalitet, ”äkta” manlighet och kvinnlighet kvar, ständigt återlanserade av marknad och reklam och de av grabbar (inte alla) som till 86 procent regisserar filmerna, teveserierna och dokumentärerna. Vem har makten över berättelsen om världen? Vad är det de säger? Och varför? Vi tvingas ännu kvar i en utgången ramberättelse. 

Människor försöker passa in sig i en ärvd eller påbjuden livsstil, inte sällan uppblåst till orimliga förväntningar, andra söker längs hittills inte upptrampade stigar. 50 procent av äktenskapen slutar i skilsmässa. Min 80-åriga väninna, som jag handlat av i åratal, berättade en dag glatt att hon nu skulle pensionera sig och återvända till Norrland och ta hand om sin mamma, 101 år, efter ett kul liv, som skicklig småföretagare och självvalt singelliv. Gifter man sig i 20-årsåldern kan man enligt hålla-ihop-normen se fram mot ett åttiårigt äktenskap. Män, också skilda, har äntligen fått lov/tagit sig rätten att bli pappor. Den tunga, manliga sorgen från tidigare generationer, att de helt missade sina ungars barndom håller på att upplösas. Jag skulle säga att det som kallas ”ensamhet” är en tidsfråga och en ”revolutionär” situation, en avvaktan på väg mot andra sätt att leva tillsammans, en Lysistratetid, som gäller både kvinnor och män. Den påbjudna livsramen och längtan efter ett anständigt liv är ännu inte kompatibla. En annan väninna till mig, en som lever livet, som hon aldrig tidigare gjort säger: ”I femtio år var jag aldrig ensam, tjänade andra. Nu gör jag det jag vill, nu är jag en kulturtant och njuter av att vakna varje morgon.” Det enda hon undrar över är varför kvinnor kallas ”kulturtanter” medan männen kallas ”kulturmän”.