Ledare. Andreas Gustavsson.

2020-12-16 13:45
Bild: Lars Pehrson/SvD/TT / Dagens ETC
Puffetikett
Dagens ETC

En tisdag i december går något viktigt sönder

Stockholmare ligger och dör. Då fullföljer den borgerliga majoriteten helt oberört sitt ideologiska projekt. Stockholm försvinner under våra fötter. Har vi verkligen förstått det? Har vi tagit in att det här är exakt vad de vill för hela Sverige?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

En tisdag i december, inte på något sätt en vanlig tisdag.

Coronakommissionen lägger fram förödande kritik mot den passivitet och alla felbeslut som fått till följd att våra äldre tagits av pandemin, men granskningen är dessutom tydlig med att välfärden urholkats till den bortre gräns där inga marginaler längre finns. Viruset har avslöjat bristerna. I skoningslös blixtbelysning.

Denna tisdag rapporteras ytterligare 153 döda svenskar.

Denna tisdag beslutar region Stockholm att ställa in all vård som inte är akut och absolut nödvändig till och med 31 januari, med möjlighet att förlänga ytterligare.

Denna tisdag befinner sig nästan 90 stockholmare med covid inlagda på en överbelastad intensivvård.

Vissa kommer att överleva, andra kommer inte.

Denna tisdag kräver den politiska oppositionen i regionen att de många privata vårdgivarna måste tvingas att hjälpa till med personal, om de inte hörsammar vädjan – för allt annat vore förkastligt, deras verksamhet skulle inte bära sig en dag utan offentliga medel, det är affärsidén, sammansmältningen av offentliga medel och privata utförare, men något absolut krav på att ställa upp när krisen kommer har aldrig formulerats i avtal.

Denna tisdag väljer den politiska majoriteten att bortse från detta.

Denna tisdag föredrar majoriteten att ”vårdgivare… ska skjuta upp elektiv vård som kan anstå och som bedrivs med personalgrupper där akutsjukhus har behov av resurser” istället för att ”vårdgivare ska ställa vårdpersonal till akutsjukhusens förfogande”.

Denna tisdag visar anställda på Astrid Lindgrens barnsjukhus att man inte har förtroende för regionens beslutsfattare.

”Vi ställer in planerade operationer, kontroller och viss vård för Sveriges sjukaste barn”, säger läkaren Mikael Finder till Aftonbladet.

”Vi utsätter barnen för risker på ett sätt vi aldrig gjort förut.”

Han är övertygad om att en usel beredskap är direkt länkad till att regionens egen apparat tunnats ut, i och med att vård lagts på privata aktörer.

”Hade vi haft kvar de verksamheterna hade vi kunnat ta från den personalen för att stötta upp.”

Inga marginaler.

Denna tisdag – när så många avlidit, när så många fler kommer att göra det, när vården pressats så länge och hårt, när hjälpen villkoras eller alls inte kommer, när barns operationer skjuts på obestämd framtid, när läkare och sköterskor och undersköterskor vittnar om kollaps – väljer majoriteten bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet att prioritera något annat.

Nu ska reumatologi in i vårdvalet.

Nu ska det fortsätta utredas vilka andra verksamheten som kan beskäras för att lämnas till privata, för att ”öka tillgänglighet med kostnadseffektivitet”.

Pandemin nämns som orsak, att förutsättningarna blivit annorlunda, att köerna blivit längre.

Vårdens professioner larmar.

Stockholmare ligger och dör.

Borgerliga majoriteten fullföljer ändå, oberört sitt ideologiska projekt.

Denna tisdag går något sönder.

Något viktigt.

Kanske är det bara i mig.

Kanske är det många av regionens två miljoner som tänker likadant, eller känner, ett slags djup och obehaglig rädsla, en ensamhet, en utsatthet.

Vad kommer att finnas kvar?

Vad gör jag om mina närmaste blir sjuka?

Allt faller samman.

Så känns det.

Och inte bara det omedelbara, på grund av en pandemi som drar från land till land, utan mer det systematiska. Insikten att det finns krafter som vill att allt faller samman, precis allt, för att man föredrar det nya system som i bästa fall uppstår från askan.

Där blir svaret att det mest framgångsrika alternativet på marknaden kommer att finnas kvar.

Där blir svaret att jag bör agera proaktivt och försäkra mina närmaste.

”Föreställ dig en framtid där vi är rikare och har en väl fungerande välfärd som bygger på frivillighet, utan alla de hinder som den tvångsorganiserade offentliga sektorn innebär”, skrev i helgen en centerpartistisk ungdomsförbundare, men hennes debatt togs inte särskilt allvarligt.

”Det är inte bara oundvikligt att välfärdsstaten faller, utan det är också rättfärdigt.”

Jaha, har nyss läst Ayn Rand.

Eller så har hon bara fostrats av det borgerliga Stockholm.

Exakt – exakt – det här är den rakt dragna linjen genom alla skandaler, genom avknoppningar och konsultnotor och nätdoktorer och brevlådeföretag i Luxemburg och fallerade sjukhusbyggen och korrupta karriärvägar (före detta sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt väntade bara drygt en månad innan hon började för vårdkoncernen Aleris).

Stockholm försvinner under våra fötter.

Har vi verkligen förstått det?

Har vi tagit in att det här är vad borgerligheten vill för hela Sverige?