Det är oavbrutet intressant att med egna ögon se det hända, det man läst sig till i världshistorien. Det vimlar av visdomsord om detta vårt förflutna, ofta motsägande: Historien upprepar sig, historien upprepar sig aldrig, Friedrich Nietzsches ”den eviga återkomsten”, Karl Marx om att historien alltid upprepar sig – först som tragedi, sedan som fars, vi har ingenting att lära av historien och vi måste lära av historien och så vidare. Själv har jag tänkt att om man bara finge ta med sig en enda lärdom ur allt det man läst vore den ”aldrig mer”, som för mig betyder att varje ansats till rasism i vilken anti-semitism ingår, nazism, fascism alltid borde kvävas i sin linda, inte med våld utan med argument. Men nu har det visat sig att nya generationer upplever ”aldrig mer” som något slags uttjatad reklamtext från kontinenten Förritiden. Demokrati betyder för många, inte minst public-service-journalister att alla har samma rätt att oemotsagda opinionsbilda; också de som predikar uteslutning, fanatisk nationalism, rasism baserad på kultur, etnisk rensning och utvisning av hela folkgrupper. Med oemotsagda menar jag att dessa åsikter nu presenteras som precis lika gångbara som alla andra, vilket förvandlat dem till acceptabla. Jag har aldrig sett en journalist ställa historiskt pålästa frågor till en främlingsfientlig politiker.
Det är opponenternas sak att protestera, menar man. Men hur protestera i exempelvis USA där alla medier, dygnet runt är upptagna av Donald Trumps utspel? ”Vad är ni för små okända och osäljbara fjantar som säger emot?” Vilket leder till våld; mediekoreografin accepterar inga okändisars protester, men de är med på okändisars kollektiva våld, ju mer dess bättre, eftersom våld ligger trea på deras topplista, bara övertrumfat av krig och terrorism. Budskapet blir att media inte lyssnar till motståndare, om de inte tar till våld, en sen alltid pågående, osynlig uppvigling, minns Seattle 1999, Göteborg 2001. Slåss ni inte så syns ni inte.
I Ungern, Polen, Israel, Ryssland och Turkiet, alla ”demokratier” monterar man nu steg för steg ner demokratin, tar makten över medier, sätter åt NGO:s, hjälporganisationer, som påstås finansierade från ”utlandet”, vilket de ju alltid varit, solidaritet utan gränser. Förra fredagen stängde israeliska militären en tv-kanal i Ramallah på Västbanken med hänvisning till att den uppviglade och är finansierad av Iran. Vilka finansierar Israel? undrar palestinierna. I Polen sker djupt allvarliga ingrepp i rättsstaten. EU, som är på väg att skrota sitt existensberättigande: Schengen, human asylpolitik, solidaritet mellan medlemsländerna och så vidare, hinner bara ”fördöma” Polen i förbifarten. De är upptagna av annat, ledda av den blekaste ordförande vi upplevt, Jean-Claude Juncker, från skatteparadiset Luxemburg, ungefär lika blek som Ban Ki-moon, FN:s generalsekreterare. Vi vet alla att dessa icke folkvalda ”ledare” är tillsatta just för att de inte är kraftfulla, modiga eller egensinniga utan följsamma mot de mäktigaste.
Recep Tayyip Erdoğan i Turkiet har förvandlat vår tids ohyggliga tragedi, flyktingarna från Syrien, till ett slags mänskliga bomber/missiler. Han använder sin makt till att avfyra eller stänga ner avskjutningsrampen för flyende till Europa. Under tiden tar han sig rätten att begå allehanda övergrepp mot medierna och medborgarna i sitt eget land, viss om att EU låter det ske, bara de ”slipper” flyktingarna. Vilket betyder att EU lämnat det mesta det påstod sig stå för, att de genom en kollapsad solidaritet accepterar världens mest utsatta människor som ”vapen” i Erdogans hand, som han kan rikta mot Europa, istället för att se de som människor av kött och blod som Europa en gång, med lagstiftning lovat ta hand om.
Det var vad som hände på 1930-talet i Europa och i världen, det otänkbara normaliserades, steg för steg. Det är vad jag nu ser hända. Amerikanska kommentatorer anstränger sig för att börja ta Donald Trump på allvar – han kan ju trots allt, kanske, bli president. Motståndarsidan börjar kalla honom vid hans rätta namn; en amerikansk fascist, men republikaner i USA skräms mycket mer av vänster än av fascister. 1938 och 1939 valde studenterna på Princeton, ett av USA:s mest hyllade prestigeuniversitet Adolf Hitler till ”The greatest living person.” Den största, nu levande människan.
Det som hände på 1930-talet var att den vanliga, hyggliga människan gav upp. Resten, majoriteten anslöt sig till nazismen. Vad kunde de göra mot den makt, som med alla medel; propaganda, vapenarsenal, medier, hot och maktspel körde över dem? Bättre att inte veta och ta hand om de sina. Men att bara ”ta hand om de sina” var exakt det som möjliggjorde förintelsen av judar, romer, homosexuella, oliktänkande.
Det som sker nu, som normaliseras hade varit otänkbart för bara ett år sedan. Flyktingar som möts av taggtråd och får kravla i dypölar utanför Europas gräns, asyllagar som inte längre tillämpas, öppna gränser som stängs, en opinionsbildning som handlar om hur synd det är om Europa, flyktingar förvandlade till enbart hot, yttrandefrihet som stryps inom EU o.s.v. Angela Merkel, som var en mäktig röst för anständighet, har tystnat eller tystats. Och fort går det. En tid som denna har jag tidigare bara läst om. Jag undrar när den första svenska ledarsidan ska gå över till Donald Trump och tycka att en smart affärsman kan vara precis vad USA behöver?
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
