Det är oavbrutet intressant att med egna ögon se det hända, det man läst sig till i världshistorien. Det vimlar av visdomsord om detta vårt förflutna, ofta motsägande: Historien upprepar sig, historien upprepar sig aldrig, Friedrich Nietzsches ”den eviga återkomsten”, Karl Marx om att historien alltid upprepar sig – först som tragedi, sedan som fars, vi har ingenting att lära av historien och vi måste lära av historien och så vidare. Själv har jag tänkt att om man bara finge ta med sig en enda lärdom ur allt det man läst vore den ”aldrig mer”, som för mig betyder att varje ansats till rasism i vilken anti-semitism ingår, nazism, fascism alltid borde kvävas i sin linda, inte med våld utan med argument. Men nu har det visat sig att nya generationer upplever ”aldrig mer” som något slags uttjatad reklamtext från kontinenten Förritiden. Demokrati betyder för många, inte minst public-service-journalister att alla har samma rätt att oemotsagda opinionsbilda; också de som predikar uteslutning, fanatisk nationalism, rasism baserad på kultur, etnisk rensning och utvisning av hela folkgrupper. Med oemotsagda menar jag att dessa åsikter nu presenteras som precis lika gångbara som alla andra, vilket förvandlat dem till acceptabla. Jag har aldrig sett en journalist ställa historiskt pålästa frågor till en främlingsfientlig politiker.
Det är opponenternas sak att protestera, menar man. Men hur protestera i exempelvis USA där alla medier, dygnet runt är upptagna av Donald Trumps utspel? ”Vad är ni för små okända och osäljbara fjantar som säger emot?” Vilket leder till våld; mediekoreografin accepterar inga okändisars protester, men de är med på okändisars kollektiva våld, ju mer dess bättre, eftersom våld ligger trea på deras topplista, bara övertrumfat av krig och terrorism. Budskapet blir att media inte lyssnar till motståndare, om de inte tar till våld, en sen alltid pågående, osynlig uppvigling, minns Seattle 1999, Göteborg 2001. Slåss ni inte så syns ni inte.