Ledare. Johan Ehrenberg.

2020-01-15 22:14
Jonas Sjöstedt på onsdagskvällen, efter sin medverkan i SVT:s Aktuellt. Bild: Stina Stjernkvist/TT
Jonas Sjöstedt på onsdagskvällen, efter sin medverkan i SVT:s Aktuellt.
Puffetikett
Dagens ETC

En partiledare avgår mitt i steget

Jonas Sjöstedts avgång kommer samtidigt som partiet berättar om framgångar och ökad styrka. Men under ligger också ett större problem där partiet inte vuxit där man borde växa.

Jonas Sjöstedt avgår med framgångar i ryggen. Det är inte bara så att partiet börjat närma sig Gudrun Schyman-tiden i siffror i opinionen, partiet har i riksdagen klarat av att manövrera i en period där Socialdemokraterna beslutat sig för att försöka vägra samarbeta med det parti som man byggt regeringsmakten på sedan 50-talet. 

Först genom att vägra ta in Vänsterpartiet i regeringen 2014.

Sedan genom att i Januariavtalet göra upp med de andra att Vänsterpartiet ska uteslutas från ”allt politiskt inflytande”. Vilket gett Vänsterpartiet en historisk möjlighet att vara oppositionsparti på riktigt och inte det där partiet som ständigt ska säga att ”jaja, det är dumma förslag, men det skulle bli ännu värre med en högerregering”.

Länge var Vänsterpartiet maktlöst i riksdagen, alltid lojalt med Socialdemokraterna som regering när frågan ställts på sin spets.

Januariavtalet ledde till motsatsen.

Vänsterpartiet kan göra upp med Moderaterna och hota regeringen och driva egna linjer som andra måste förhålla sig till.

Det blir för Jonas Sjöstedt inte så konstigt.

Det är en borgerlig politik som drivs fast under socialdemokratiska ministrar.

Det är politiken som ska påverkas, säger han, inte partierna i sig.

Och i det kaos som uppstått har uppenbarligen Vänsterpartiet fått ut mer av vad man vill få gjort än såväl Moderaterna och även Sverigedemokraterna.

Om andra partier anpassat sig till Sverigedemokraternas syn på invandrare utan att Sverigedemokraterna behövt göra något mer än finnas till, så har Vänsterpartiet fått igenom förslag trots att andra varit aktivt emot.

Det är – om inte annat – ett bra bevis på politiskt rävspel.

Och det är svårt att tänka sig att Vänsterpartiet skulle klarat den förvandlingen utan Jonas Sjöstedts förmåga att just vända argumenten, vrida frågorna som om det var vid ett spelbord man satt. Socialdemokraternas försök att skjuta partiet ut i kanten har mötts med motdrag som tillslut slutat med att LO:s ordförande höll tal på partiets riksmöte.

Man ger och tar.

Och man anpassar partiet efter det som kan öka möjligheterna att aktivt delta i maktspelet.

EU-motståndet mals bort. Militariseringen och stora försvarsanslag blir inget problem. Hotet från Feministiskt initiativ neutraliserades redan i förra valet utan att partiet egentligen behövde reformera sig eller bli mer radikalt i jämställdhetsfrågor. Till och med valbesvikelsen 2018 vänds till ökat medlemstal och ökad medial uppmärksamhet.

Det är svårt att kritisera Jonas Sjöstedt för att ha varit dålig som partiledare.

Partiet däremot står inför en skakig resa.

Som parti har man misslyckats samla de väljare som lämnat Socialdemokraterna och ännu värre, inom arbetarrörelsen har man förlorat mot det fascistiska partiet i opinionsstöd från fackmedlemmar.

Det har då ingen betydelse vilka inbrytningar man kan göra i tjänstemannagrupper eller i nya kommuner där man tidigare saknat starkt stöd, ett vänsterparti som inte bygger på fackligt stöd och bottnar i makt på arbetsmarknaden har svårt att utmana Socialdemokraterna. 

En vanlig analys av Vänsterpartiet som partiet är medvetet om är att man har problem med att man har mer stöd i förorter och låginkomstområden än vad röstetalen sedan visar. Röstandelen är lägre än stödet.

Kanske det pekar på några av de problem en ny partiledare kommer ärva.

Partiets riksdagskraft betyder inte att man ökat sin kraft bland de rörelser och aktiva i samhället som faktiskt påverkar politik och makt utanför plenisalarna.

Fler medlemmar hjälper inte om det inte betyder fler aktivister för social förändring istället för partister.

Nu blir inte detta Jonas Sjöstedts problem.

Media kommer överdriva hans avgångs betydelse, det gör man alltid när ”nya ansikten” ska tillsättas. Men svenska partiers framgångar har sällan med partiledare att göra, de beror mer på större sociala och ekonomiska förändringars envetna påverkan på vardagen och om partiet kan verka där, inte bara i Aktuellt-studion.

Johan Ehrenberg
Johan Ehrenberg 

Grundade ETC 1976. Svarar gärna på frågor och skriver mest om ekonomi och politik. Och solceller. Men det är ju politik det med.

Mejl johan@etc.se

Twitter @JohanEhrenberg