Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2021-01-03 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Dubbelmoral när medier rapporterar om övergrepp

Kvinnor i Sverige som berättar om övergrepp och våld betraktas som brottslingar.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Nu slår Egyptens våldtagna kvinnor tillbaka i metoo-uppror, kunde vi läsa i svenska medier i somras. Dagens Nyheter berättade om en man ur landets elitfamiljer som i flera år förgripit sig på kvinnliga studenter utan att någon reagerat, men när kvinnorna började posta sina vittnesmål på sociala medier visade det sig att många råkat ut för samma sak.

Mannen är när artiklarna skrivs inte dömd, men det råder ingen tvekan i svenska medier om att händelserna har ägt rum. Det presenteras som en självklarhet att de egyptiska kvinnorna gör rätt, och tonen i artiklarna låter förstå att det här är ett land där männen kommer undan med vad som helst.

Dagens Nyheter skriver att Egypten ”har notoriskt dåligt rykte internationellt vad gäller attityder mot kvinnor” och att ”de senaste åren har det förekommit flera uppmärksammade fall i Egypten där kvinnor som reagerat mot sexövergrepp själva blivit straffade”.

Artikelförfattaren tycks glömma att om svenska lagar tillämpades i Egypten skulle samtliga kvinnor bli dömda för förtal. De har nämligen vittnat om övergrepp på sociala medier så att man kan ana vem förövaren är, vilket redan lett till ett tiotal domar i Sverige mot kvinnor som gjort just så.

Men ingen tycks dra någon parallell. Medan kvinnorna i Egypten skildras som modiga kämpar mot ett förtryckande system, betraktas kvinnorna på hemmaplan som berättar om övergrepp och våld som brottslingar.

Nu tänker någon att skillnaden beror på att Egypten är en diktatur med dokumenterade brott mot mänskliga rättigheter, och att det är därför kvinnorna blir trodda i svensk press.

Det är bara det att samma sak händer varje gång sexuella övergrepp sker i något annat land. Frankrike, Danmark, USA, Indien, Japan – där har övergreppen, enligt medierna, självklart ägt rum.

När den franska författaren Vanessa Springora tidigare i år gav ut romanen ”Samtycket”, om hur hon som 15-åring groomats och utsatts av författaren Gabriel Matzneff, var det ingen i svensk press som ifrågasatte hennes version. Tvärtom hette det att Frankrike var ett patriarkalt land där eliten stolt ägnat sig åt pedofili utan att någon höjt på ögonbrynen.

Samma med metoo-uppropet i Danmark: artikel på artikel skrevs i svensk media om hur det var ”typiskt danskt” att överse med trakasserier, och Jens Liljestrand utnämnde i Expressen landet till ”metoo-rörelsens u-land” där ”allmän mansgrisighet gärna avfärdas som ett skämt”.

Och när Sverige rapporterade att de amerikanska kändisarna Harvey Weinstein, Bill Cosby, R Kelly, Jeffrey Epstein med flera ägnat sig åt systematiskt sexuellt våld – då låg fokus på en mäktig industri som tystat kvinnor i åratal, men att nu hade kvinnorna gått ihop och talat ut. Dagens Nyheter kunde till och med stolt berätta att Sverige hade en del av äran: ”Hon vågade stämma Fox-chefen – tack vare det svenska arvet.” För att inte tala om Indien och Japan, där ”den mansdominerande japanska mediebranschen” gör att få vågar berätta vad de utsatts för, skriver SVT

I svenska mediers rapportering om sexuellt våld i utlandet är språkbruket ofta feministiskt: det talas om tystnadskultur, patriarkat, systemfel, mansdominans, kvinnor som slår tillbaka. Journalisternas sympati ligger obestridligen med offren – förutom i de fall då en dissident i Ryssland eller Kina anklagas för våldtäkt, då heter det vanligen att anklagelserna är ”fabricerade av makten”. Medierapporteringen skapar ett ideologiskt avstånd mellan landet ifråga och Sverige, där det är uppenbart att vi tror på jämställdhet och liknande saker inte skulle hända.

Vi kanske är så jämställda att det inte förekommer övergrepp här? Så att när de väl händer, har de inte hänt? För när kvinnor i Sverige går ut och berättar om övergrepp, har samma medier plötsligt en helt annan ton. Om det skrivs alls, är det i förtäckta ordalag och med många brasklappar om att ingen dom har fallit och ingen alltså får betraktas som skyldig.

Med undantag för några få månader metoo-hösten 2017 så publiceras inte förövarens namn förrän han själv behagar ge en intervju och förklara att han är oskyldig. I rapporteringen lyser det feministiska språkbruket med sin frånvaro. Där andra länders patriarkat ofta och gärna skrivs ut även på nyhetsplats, har jag inte hittat någon svensk nyhetsartikel om övergrepp som innehåller ordet. Istället får tvivlet på offrets berättelse plötsligt betydligt större utrymme. Frågor om vad som möjliggjort övergreppen, kontexten och samhällsanalysen uteblir.

När dom efter dom fallit i svenska domstolar där offer för sexuella övergrepp tvingats betala sina förövare, har domarna beskrivits som om de vore opolitiska och neutrala: lagen bara ”är så”. Ingen kan veta vad som hänt mellan dem, men man får i alla fall inte gå ut och säga vad som helst om vem som helst.

Det, kan jag konstatera, är en analys som svenska medier enbart tillämpar på Sverige.