Frågeställaren blir lite ställd och jag försöker först släta över det men inser efter ett tag att det ligger en sanning i det. Jag tror inte att jag tagit initiativ till vare sig dagstidning, solparker eller hyreshus om det inte fanns något som jagade på. Utan en portion dödsångest på grund av leukemi skulle jag nog valt att vänta med känslan av att det där kan man göra ”sedan”.
För vi lever ju våra liv som om det alltid finns ett ”sedan”, ingen av oss orkar gå omkring med en känsla av att nästa steg man tar kan vara det sista.
Och det finns det ju nästan alltid. Vi lever många tusen dagar, men dör bara en.
Eller som den radikala ceylonesiska fackföreningsledaren Bala Tampoo sa till mig för 40 år sedan om att leva under ständiga hot:
– When you finally die, you ain’t there to cry.
Jag tror det är viktigt att vara medveten om att det finns ett slut, men lika viktigt att leva som om det inte finns. Det innebär att man lever hela vandringen samtidigt som man kan koncentrera sig och strunta i det som bara förstör.
Vem orkar bry sig om de som bara vill störa ett samtal, vem orkar lägga ner tid på att förklara för den som inget vill förstå.
Alldeles för mycket tid läggs på att vända sig till politiker eller andra makthavare i tron att det handlar om att övertyga dem om att de har och gör fel.
I själva verket är nog uppdraget att istället göra rätt själv och bygga ett motstånd, inte bara i ord utan i handling.
Istället för att som äldre vända sig till ungdomen med uppmaningar om att utmana makten, vilket unga alltid gjort, riktar jag mig själv istället till människor i min ålder.
Eftersom det är vi som skapat problemet genom vår passivitet inför ett klimathot vi känt till i 30 år. Men också för att det är vi äldre som i många fall har både tid och pengar att göra något klimatklokt. Vi behöver inte vänta på någon, vi behöver bara göra.
På samma sätt är det rätt meningslöst att låta den demokratiska haveriet som året valrörelse utgör, styra ens egen aktivitet.
Som politiskt aktiv skäms jag förstås över den absurda låga nivå som partierna lagt sig på i diskussionerna. Att partiledare öppet ljuger om siffror (som Ulf Kristerssons 700 000 bidragsmottagare) eller försöker rida på fördomar (som Magdalena Anderssons ”Somalitown”) är egentligen exempel på vad som hänt när partier gått från att vara folkrörelser, till att bara vara valapparater. När det man säger inte har någon betydelse i ett seriöst samtal om vår framtid, så kan man slänga ur sig vadsomhelst som skapar lite mediareaktion. Trumpifieringen av valet är total, de seriösa förslag som finns drunknar i skapade miniskandaler. Låtsasförslag flyger som papperssvalor genom presskonferensernas svettiga luft. Och det gäller även långt ner i kommunalpolitiken.
En lustig detalj i Räddningen-turnén är att inbjudna politiker i princip aldrig varit medvetna om vilken förmögenhet kommunen har. Inte ens om vilka pengaresurser man har, vilket gör att politisk förändring verkar så mycket svårare än den egentligen är.
Förslag på lokal självförsörjning av energi verkar ju omöjligt om man inte förstår hur billigt det är och hur enkelt det kan göras. Men återigen, det är inte politiken som behöver upplysas, de har all makt att skaffa sig korrekt information.
Förändringen kommer bara komma från de som bor och lever i kommunen.
Märkligt nog innebär denna fördumning genom den politiska propagandan att det är enklare att välja i valet. Om man utgår ifrån vad man själv vill åstadkomma, inte vad partierna debatterar, så tycker jag själv det blir lätt. Lokalt väljer jag bland de partier som inte kommer fortsätta utförsäljningen av det gemensamma.
Regionalt de som satsar på att stödja de anställda i vården.
Nationellt på det parti som gör att det garanteras en rödgrön majoritet mot en fascistisk offensiv.
Valet handlar inte om energi, ekonomi eller klimat, det handlar om att med sin röst försöka stoppa förstörelse lite grann.
Men finns det då inget positivt, finns det inget utom dödsångest att agera utifrån?
När jag sätter mig i bilen påväg söderut inser jag att det finns ett helt annat svar jag också kunde ha sagt.
Det finns kärlek.
En kraft som vi ständigt skapar och som vi ständigt måste hålla vid liv.
Och när jag på natten går genom staden, med handen i min älskades hand, så inser jag att den kärleken är något som är värd all denna kamp mot tomheten.
Varje dag en gåva.
