Lotta Ilona Häyrynen: Dina kläder kan innehålla spår av kolonialism

På Åhléns i Stockholm hänger en gul sommarklänning. Den ser ut att vara av bomull men är egentligen gjord av hundra procent polyester, inte ens återvunnen sådan, inte ens med några försök från märket Carin Wester att låtsas vara klimatmedvetna. 

I en tidigare text i den här serien om klädindustrin – från fabriksgolven till butikshyllorna – beskrev vi materialet polyester och varför det är klädindustrins favoritmaterial. Det handlar om skalan – ett billigt syntetiskt fiber som kan produceras i miljontals ton till fabriker som ständigt hungrar efter mer. I den här texten vänder vi istället blicken på bomullen, materialet som den gula klänningen låtsas vara gjord av.

För drygt 200 år sedan var bomull nämligen världens lyxigaste tyg. I bomullens statusfall kan man spåra både slaveri och de moderna klädfabrikernas framväxt i Sydasien. 

De flesta som tänker på lyxigt tyg tänker nog på siden. I regel är tyget flera gånger dyrare att köpa och svårare att hantera än andra textilier. Vid 1700-talet exploderade dock efterfrågan på en idag extremt vardaglig textil: bomull. 

Modet förändrades. De stora tunga och korsetterade klänningarna som dominerat barocken och rokokon var ute. Inne blev i stället mjuka, figurnära silhuetter. Marie Antoinettes bondgårdslajv vid Versailles bidrog till trenden. Skira, vita bomullsklänningar lade sedan grunden till 1800-talets empirmode som nu åter populariserats via Netflix-serien ”Bridgerton”.

När modelejon i Europa krävde den skiraste bomull pengar kunde köpa såg det brittiska ostindiska kompaniet en chans till affärer. 

I Asien hade dock bomullstyg i hundratals år varit det högst prissatta tyget av alla. En knapp meter kunde kosta upp emot en halv miljon kronor omräknat till dagens penningvärde. Men det handlade naturligtvis inte om vilken sorts bomull som helst. Tyget som sades vara vävt av älvor och som kändes som att klä sig i en vindpust kallas Dhakamuslin och tillverkades bara i det som i dag är Bangladesh. 

Att följa Dhakamuslinets uppgång och fall är att följa stora delar av Europas och framförallt Storbritanniens koloniala projekt. När modelejon i Europa krävde det skiraste bomull pengar kunde köpa såg det brittiska ostindiska kompaniet en chans till affärer. 

Dhakamuslin hade vävts i en komplicerad process av framförallt kvinnor i byar kring Dhaka. Fibrerna utvinns från en specifik bomullsplanta, lokalt kallad Phuti Karpas, och de ovanligt korta fibrerna sades bara kunna spinnas till tråd av unga kvinnor. Tråden var nämligen så tunn att äldre inte kunde se dem. Det var ett lokalt högspecialiserat hantverk där sexton steg i tillverkningsprocessen delades upp mellan experter. 

För Dhaka var muslinet en vid tiden lukrativ exportmarknad. Den exportmarknaden togs i slutet av 1700-talet över med våld av det ostindiska kompaniet – ett brittiskt handelsbolag som hade en privatarmé större än England. 

Ostindiska kompaniet tog makt över export, import och tullar. Vävarna, spinnarna, bomullsplockarna och alla andra som tidigare försörjt sig på tillverkningen av Dhakamuslin tvingades ta anställningar kontrollerade av kompaniet. För allt mindre lön skulle allt mer tyg produceras, tills britterna själva sa stopp. Produktionen i Bengalen hotade den brittiska inhemska produktionen, men som av en händelse hade Ostindiska kompaniet i detalj dokumenterat tillverkningsprocessen på plats och kunde helt enkelt flytta den till Storbritannien. 

Så förintades världshistoriens mest ansedda textilproduktion i Bangladesh. Den belades med tullar för att skydda britternas bomullsväverier. Bomullsplantan Phuti Karpas glömdes bort. Sexton steg för att väva bomull var för ineffektivt. Tygerna fick sämre kvalitet och kunde produceras billigare. Den nya brittiska industrin blev i stället beroende av bomullsimport från USA – en planta som i regel plockades av slavar.

Produktionen i Bangladesh bärs upp av landets kvinnor, men lönerna hålls aktivt nere som en del av landets exportpolitik.

Dagens Bangladesh är världens största klädexportör efter Kina. Själva tygerna – oftast polyester – produceras i regel någon annanstans, också främst i Kina. Bangladesh fokuserar istället på sektorn som kallas RMG – ready-made garments. Det betyder att kläderna skärs till och sys ihop i Bangladesh, i en industri som sysselsätter över tre miljoner kvinnor. 

Fabrikerna i länder som Kina, Bangladesh och Vietnam har bidragit till att få respektive lands tillväxt och industrialisering att explodera från slutet av 1900-talet. Mycket av det har också grundlagts med tullpolitik. Bangladeshs regeringar har aktivt satsat på RMG-sektorn och EU och USA har svarat med generösa tullar och importregler, ibland som en del av sin biståndspolitik. 

Frågan är dock vem som får störst del av tillväxten. De stora vinsterna görs fortfarande av bolagstoppar i väst som kontrakterar ut produktionen till låginkomstländer. Produktionen i Bangladesh bärs upp av landets kvinnor, men lönerna hålls aktivt nere som en del av landets exportpolitik. 

I Bangladesh finns produktionszoner kallade EPZ:n där det råder tullfrihet och absolut förbud att bilda fackföreningar – allt för att locka utländska investerare till landet. 

För tre år sedan avslöjade Aftonbladet vilken enorm miljöförstöring svenska H&M:s tillverkning i Bangladesh bidrar till. Avloppsvattnet får floder att ”dofta som människokött”.

För få fabriker investerar i sömmerskornas arbetsmiljö. Hörselskador, brännskador från kemikalier och muskelslitningar är vanliga, för att inte tala om de fabriksras och fabriksbränder som skördade tusentals offer i början av 2010-talet. 

Allt är dock inte mörkt i textilindustrin. 2013 återupptäcktes dhakamuslinets betydelse för Bangladesh kulturarv och textiltillverkning. Sedan dess har en nära släkting till Phuti Karpas-plantan hittats. Efter 200 år vävs Dhakamuslinet igen, inte exakt som förr, men allt närmare med hjälp av väverskor, forskare och finansiärer som ser en framtid i det precisa och småskaliga.