Vad har två bilmekaniker att göra med corona, globala ekonomins sammanbrott och försöken att stimulera dess dopade, svullna, inbromsande hjärta med osannolika doser adrenalin?

Allt. Precis allt.

Just nu hoppas klimatrörelsen att något nytt ska ersätta den fossila ordningen, att vi som mänsklighet ska inse att vårt sätt att leva – som individer, som samhällen – måste bli mer hållbart.

Ja, sedan finns den där mikroskopiska gruppen som förhåller sig till viruset ungefär som Noa välkomnade syndafloden. Med ett slags odrägligt högmod. Titta, så går det när ni flyger! Nu kollapsar er sjuka bubbla! Corona gör mer för att minska utsläpp än vad världens regeringar någonsin gjort! Det är fanatism som under lång tid destillerats ur frustration. Men den som ägnar sig åt skadeglädje när folk dör, och miljontals fler upplever ångest, är naturligtvis en så genomrutten idiot att den för evigt straffat ut sig från debatten om vad som helst.

Till saken.

Coronakrisen kommer att höja våra medvetanden så att vi äntligen tar itu med klimatkrisen.

Det är tesen, att pandemin ska nudga oss i rätt riktning.

Pppna oss för att pröva något nytt, påminna om det faktum att vi är sårbara varelser, vars framtid formas av system vi aldrig fullt ut kan kontrollera, som spridningen hos en invasiv mikroorganism eller det väldiga planetära klimatet.

Men är vi där?

Jag älskar idén om plötslig, radikal förändring.

Att det skulle ske ett skred inom oss, inom tillräckligt många.

Men…

Jag har tyvärr haft oturen att exponeras för dieselbrorsorna.

Och när jag ser dem är jag inte Noa, jag är den dömande guden som tittar ner mot Sodom och Gomorra, men istället för syndiga städer är det medelålders män med testiga skägg som kallar sig saker som Heavy D och The Muscle medan de bygger gigantiska bilar som sedan blir underhållning i en egen realityshow – ”Diesel Bros” – i Discovery.

Nu ska de betala nästan nio miljoner kronor, dömda för att vid fler än 400 tillfällen brutit mot miljölagen Clean air act. Dieselbrorsorna har nämligen kopplat bort allt vad utsläppsbegränsning heter när kunder lämnat in sina fabriksbilar, med förhoppning att de ska återlämnas som vrålande jättar, kapabla att skjuta upp svarta plymer från vertikala avgasrör. När brorsorna är klara släpper din bil ut 30-40 gånger mer än när den rullades in i deras garage.

Tittarna kan inte få nog.

”Kommer ni att sätta in en dieselmotor i den nya Teslan när den kommer ut?” frågar ett fan på Instagram.

Tittarna bryr sig inte det minsta om miljölagen, sina lungor eller klimatkrisen. Den enda anmärkning som kommer är att en av dieselbrorsorna tydligen äger en elbil – förrädare! – samt att någon menar att de väljer för ”bögiga” däck till sina skapelser.

Så, är vi där?

Inte ens i närheten.

Det finns inget före och efter corona. Vi befinner oss exakt på samma plats. Flygbolagen har redan fått sina garantier. Bankerna är trygga med att de snart kan lägga grunden för nästa spekulationscykel med det som skattebetalarna tvingas betala i lösensumma. Bilföretagen vet att det kommer statliga garantier.

Ur fossila ruiner kommer fossila konstruktioner.

Byggstenarna är identiska.

Dieselbröderna är inga aparta freaks från Utah. De är samtiden.

Vad skiljer dem från bilföretagen som manipulerar sina utsläppsmätningar?

Från flygföretagen som låtsas att biobränsle eller eldrift skulle kunna revolutionera branschen innan det är för sent?

Från bankerna som alltid är redo att ge fossila verksamheter optimala förutsättningar att bli ännu mer fossila?

Blå krage istället för vit.

Annars ingenting.

Dieselbrorsor är de allihopa.

Även om några döljer sin destruktivitet.

Ursäkta.

Det blir visst ingen grön uppståndelse från mig idag.

Det är en sådan utmaning att bevara sin optimistiska läggning.

På grund av viruset.

På grund av att världens stater plötsligt skakar fram mer pengar – USA planerar en ny adrenalinchock på 10 000 miljarder kronor – än vad som totalt lagts på klimatinsatser senaste decenniet.

Det är nog det värsta.

Vi kunde!

Men vi gjorde aldrig.

Och nu börjar allt om igen.

Och nu kommer den fossila chockdoktrinen inte ens låtsas väja för klimatkrisen, utan som en fet monstertruck köra över varje hinder som säger ”bromsa lite, vi har möjlighet att göra helt annorlunda”. Allt den lämnar efter sig är ett giftigt rökmoln och den kvardröjande, skavande effekt på din näthinna som uppstår när Rickard Gustafson ännu en gång med sitt Stoiskt Allvarliga Snyte pressar miljarder från svenska staten.

Jag tänker så här, att vi måste få unna oss besvikelsen.

Den är enorm.

Biblisk.

Som så mycket annat i den här artikeln, uppenbarligen.

Sedan, samla kraft ur det häpnadsväckande som faktiskt har hänt sedan krisen på 00-talet.

Med forskningens koncentrerade budskap, Greta Thunbergs underbara rörelse, vågen av divestering, gröna partiernas avancemang, USA:s debatt om green new deal, hur förnyelsebart äter marknaden under fötterna på fossilt, att så många inte betraktar flygresor som en självklar rättighet, att klimatrörelsen förstått värdet av rättvis fördelning och att människor aldrig kan ställa om när de är rädda för att förlora sina jobb.

Tillbaka till första rutan?

På vissa sätt.

Men därifrån utgår alla till sist framgångsrika motståndsrörelser.

Dieselbrorsornas sammansvärjning ska inte tillåtas definiera vår framtid.