Andreas Gustavsson: Lucas bars hem som en koala – precis vad hela Sverige behövde

En mardröm. Det värsta tänkbara. Plötsligt är Lucas borta, pojken som snart ska fylla tre år. En lugn söndagsmorgon. Han dricker välling och leker med sina bilar. Sedan bara borta. Mamma har tänkt att han är med farmor, farmor har tänkt att han är med mamma.

Det går inte att sluta följa nyhetsuppdateringarna. Hur kallt ska det bli där i skogarna i Nordmaling om han inte hittas till kvällen? Jag zoomar in på kartor, hur nära har han haft till vattendrag? Och hur långt kan små ben egentligen gå innan de blir trötta?

Timmarna försvinner. Alla gör allt de kan. Frivilliga skyndar till, söker av. Hemvärnet. Värnpliktiga. Polis. Räddningstjänst. Missing people. Hundratals personer. Drönare och helikoptrar.

Var är Lucas? 

Det är natt när Lucas hittas till sist, efter 15 timmar, ensam på en myr, blöta mjukisbyxor. Det är hemvärnsmannen Anders Evensson som bär honom hemåt.

– Han blev ju jätteglad också. Han började prata om mamma och pappa. Jag plockade upp honom i famnen. Han klamrade sig fast som en liten koala, en björn på mig. Det var väldigt speciellt, säger han till Aftonbladet.

– I det här läget så gråter jag väl ganska ymnigt.

Vem gråter inte när det som kunde sluta på flera sätt, slutar just så här. Lyckligt. Ett barn som får fortsätta leva för att så många hade bestämt sig att något annat vore otänkbart. 

Det här är Sverige.

Inte de som på plattformar som X nu tar fasta på att Lucas familj kommer från Rumänien, att de säkert är ”zigenare”, att de inte kan sköta om barn, att de kommer att försöka utverka medborgarskap i humanitärt syfte.

Vi ser er.

Ni är så få.

Ni är så små, så små.

Stackars empatistörda spillror.

Ni är definitivt inte Sverige.

Sverige – och alla länder – är bara ett kitt mellan människor, inget att ta för givet, inte oförstörbart, men förbluffande beständigt mot försök att skrapa bort det med verkliga eller inbillade motsättningar. Vi påminns nog om detta kitt för sällan, glömmer bort att vårda den där ytan mellan oss, som kan vara obefintlig, men också ett ekande tomrum.

Sverige är alla som gav sig ut efter Lucas, som släppte vad de hade för händerna, skaffade barnvakt och bytte jobbschema. För att det är det enda som betyder något, för att det är verkligheten som knappt ens längre existerar när kulturkrigarna och skallmätarna och poängplockarna svävar ovanför allt med sin cynism.

Jag tycker att det är vackert.

Bruset filtreras bort.

Ett slags helt öppen, varm, trygg visa som stiger ur graniten.

Som fogar skallgångskedjan axel mot axel.

Som hittar Lucas.