Ledare. Andreas Gustavsson.

2021-01-28 03:00
Bild: Fredrik Sandberg/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Det räcker inte att skrämmas med SD – sossarna måste ha mer att komma med

Det är rätt att kalla fascister för fascister, och medlöpare för medlöpare. Men till sist ekar även sådant tomt om inte socialdemokratin berättar om konkret politik som visar att man är mer än en permanent mittenuppgörelse.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Så många kränkta moderater och kristdemokrater som hört av sig om senaste ledaren, där jag listade Sverigedemokraternas utfall mot judar genom åren, ända fram till alldeles nyss, för att sedan ställa frågan hur mycket mer sådant här Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD) ska acceptera för att kunna använda Jimmie Åkesson (SD) som en trampolin mot makten.

Kallar du oss antisemiter!?

Nej, gör jag verkligen inte. Tvärtom, jag har inbillat mig att båda partierna har en säker kompass i just detta. Men ändå alla undanflykter, argument om att Sverigedemokraterna är något annat än vad Sverigedemokraterna har varit.

Det är inte sant.

Vill du ha med Sverigedemokraterna in i en regering, kommer antisemitism på köpet.

Jag anade att det här skulle vara känsligt för en borgerlighet som är beroende av fortsatt normalisering av SD, både gentemot väljare och egna medlemmar. Mycket riktigt.

PM Nilsson är själva sinnebilden av den rationelle liberalen, han brukar hålla sig kylig även när debatten kokar över. Men han har dedikerat Dagens Industris ledarsida till att propagera om varför det är nödvändigt att fasa in Sverigedemokraterna som ett dugligt, icke-extremt alternativ.

Då blir det jobbigt när det påpekas hur extrema dess företrädare är.

Möjligheten att bedriva gemensam politik i näringslivsfrågor solkas en aning när partiets folkvalda garvar åt att Anne Frank förintades och inte heller kan låta bli att fantisera om Hitler.

Därför är Nilsson fly förbannad.

”På ett utstuderat sätt provar nu Socialdemokraterna trumpismens språk och missbruk av gränsen mellan sanning och lögn”, skriver han, övertygad om att målet är att med detta ”gift” skapa ”samma debattklimat som grovt skadat USA”.

Bland annat har Anders Ygeman (S) i söndagens Agenda ”helt opåkallat” utsatt Åkesson för ”en rad halv- och hellögner”. Jaså, vilka då? Där stannar Nilsson. Inte ett exempel för att omvända den som såg programmet och bara uppfattade att Sverigedemokraterna konfronterades med sina egna grova påståenden.

Andra högerdebattörer drar det ytterligare lite längre och menar att Socialdemokraterna smutskastar oppositionen så skandalöst att det måste anses vara auktoritärt. Här jämförs Sverige med länder som Ungern och Kina. Som vanligt jämförs även Sverigedemokraterna med Vänsterpartiet. Logiken tycks vara att det är lika illa att göra sig beroende av den som är oförmögen att kratsa judehat ur sin organisation som av den som vill ”upphäva kapitalismen”, för att citera Bulletin-skribenten Mattias Lindberg.

Socialdemokraterna kliver på ömma tår.

En koordinerad strategi, flera av de tyngsta pjäserna har skickats fram. Allt skulle upphöra om Kristersson och Busch lovar att man naturligtvis aldrig kommer samarbeta med ett parti som är från kärnan ruttet vad gäller antisemitism. Men det uteblir.

Socialdemokraterna viftar med det bruna skynket.

Det är en negativ kampanj, vars syfte är att avslöja en avgörande brist hos politiska motståndare, nämligen att de inte kan hålla tätt mot riksdagens enda parti som inte är demokrater. Nu tvingas de försvara att Sverigedemokraterna plötsligt är lämpliga att samarbeta med, när de var paria före senaste valet.

Det är inte fel att göra gränsen tydlig för väljarna.

Det är bra. Nödvändigt.

Men väldigt snart kommer många kräva mer än att Sverigedemokraterna blir till central himlakropp, alltings medelpunkt, runt vilken alla andra på olika sätt roterar.

Egen politik? På gång?

Socialdemokraterna kan inte glömma den detaljen, i förhoppning att Åkessons skugga ska vara så kompakt att den når ända till 11 september 2022.

Det håller inte. Även om skynket är odiskutabelt brunt. Även om det är mer behagligt än att förklara hur socialdemokratin fortfarande kan kalla sig progressiv.

Det är rätt att kalla fascister för fascister, och medlöpare för medlöpare. Men till sist ekar även sådant tomt om inte socialdemokratin berättar om konkret politik som visar att man är mer än en permanent mittenuppgörelse, borgerligt orienterad, starkt påverkad av framför allt Annie Lööf (C).

Valrörelsen har redan börjat.

Socialdemokraterna har ett tillfälle att visa att visionerna inte ryms i januariavtalets trånga kompromisser.

Om det är så.

Daniel Suhonen säger det med brutal ärlighet när Dagens ETC intervjuar honom, med anledning av Katalys nya rapport om den svenska ojämlikheten, som är exceptionellt tilltagande även jämfört med andra länder.

”Man kan ha förståelse för att Stefan Löfven inte sitter i regering med majoritet. Men man kan säga så här: gör en sak den här mandatperioden som mildrar klassamhället. Så man har gjort någonting alls på åtta år åtminstone.”

Nyligen tog ekonomen Sandro Scocco klivet från Socialdemokraterna till Vänsterpartiet.

”Jag är vad jag alltid har varit”, sa han då till Dagens ETC.

”Jag tror på en demokratisk, reformistisk vänsterrörelse som strider för sina idéer.”

Den hittar han inte längre hos Socialdemokraterna.

Risken är att man styr detta mot en avpolitiserad folkomröstning: Vem vill du ska leda, Stefan Löfven – om han är kvar – eller Åkesson/Kristersson/Busch?

Socialdemokraterna är kapabla att framkalla skrämselhicka. Men när får vi veta om partiet egentligen vantrivs i januariavtalet? Vill man något annat än fyra år till med konstant utpressning?

Vill man, på ett grundläggande plan, något mer än vad Centerpartiet och Liberalerna vill?

Daniel Suhonen ger ändå sitt parti en chans till, kanske den sista. Att vinna hjärtan, att visa sitt eget.

”Antingen så händer det någonting eller så får man dra slutsatsen att socialdemokratin inte vill vara socialdemokrater.”

Det blir ett definierande val för Sverige.

Men också för Socialdemokraterna.