Inrikes.

2021-01-27 08:45
  • ”Det är faktiskt så att Sverige är ett klassamhälle. Här finns 752 sidor som bevisar det. Det är inte en åsikt, det är fakta. Här är tusentals siffror, statistik och analyser som visar att det är ett klassamhälle”, säger Daniel Suhonen. Bild: David Johansson
    ”Det är faktiskt så att Sverige är ett klassamhälle. Här finns 752 sidor som bevisar det. Det är inte en åsikt, det är fakta. Här är tusentals siffror, statistik och analyser som visar att det är ett klassamhälle”, säger Daniel Suhonen.
  • För stunden lockar det inte att bli politiker. ”Den dag som socialdemokratin vill någonting, då skulle jag kunna tänka mig att vara politiskt sakkunnig, kommunpolitiker, riksdagsledamot eller vad som helst”, säger Daniel Suhonen.  Bild: David Johansson
    För stunden lockar det inte att bli politiker. ”Den dag som socialdemokratin vill någonting, då skulle jag kunna tänka mig att vara politiskt sakkunnig, kommunpolitiker, riksdagsledamot eller vad som helst”, säger Daniel Suhonen.
  • Reformisterna grundades 2019 och har fått ett stort genomslag i debatten. ”Partiledningen är fullt medvetna om att de kan bli överkörda av våra förslag på kongressen. Om medlemmarna vill någonting så måste det bli så”. Bild: David Johansson
    Reformisterna grundades 2019 och har fått ett stort genomslag i debatten. ”Partiledningen är fullt medvetna om att de kan bli överkörda av våra förslag på kongressen. Om medlemmarna vill någonting så måste det bli så”.
Puffetikett
Dagens ETC

Daniel Suhonen: ”Jag tänker inte vara ett radikalt alibi”

Bakom ett gråspräckligt, imposant skägg fortsätter han idogt att kämpa för att vrida sitt socialdemokratiska parti åt vänster. Han vill få till en avgörande debatt om klassamhället och den växande ojämlikheten.

– Antingen så händer det någonting eller så får man dra ­slutsatsen att socialdemokratin inte vill vara socialdemokrater, säger Daniel Suhonen.

Och om det senare gäller, vad återstår då för honom själv?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Nästan två tredjedelar av sitt snart 42-åriga liv har Daniel Suhonen ägnat åt socialdemokratin. Ändå har det ständigt varit med en varierande grad av besvikelse över partiets oförmåga, eller rentav ovilja, att bekämpa de ökande klassklyftorna.

– 60 procent av den ökande ojämlikheten beror på politiska beslut, säger han.

– Detta ställer enorma krav på politikerna, inte minst på sossarna som ju inte har gjort någonting för att minska klassamhället sista 30 åren. Ingenting. Och det är ett sånt otroligt svek mot arbetarklassbarnen, det som socialdemokratin var till för. 

I dagarna släpper tankesmedjan Katalys, där Suhonen är chef, boken ”Klass i Sverige”, med den  Piketty-influerade undertiteln ”Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet”.

Det är en 752 sidor lång, uppdaterad sammanställning av den stora utredning med samma namn som Katalys genomförde ihop med ett 30-tal forskare 2018 under ledning av Suhonen och sociologinestorn Göran Therborn.

”Det är ett statement”

Slutsatserna är att Sverige är ett allt ­hårdare klassamhälle med de snabbast växande ­klyftorna i Europa.

– Den här boken är ett statement. Det är faktiskt så att Sverige är ett klassamhälle. Här finns 752 sidor som bevisar det. Det är inte en åsikt, det är fakta. Här är tusentals siffror, statistik och analyser som visar att det är ett klassamhälle. Då kan vi gå vidare till nästa diskussion, vill vi ha ännu djupare klyftor eller ska vi göra något åt det? 

Förhoppningen är att boken ska skapa en debatt som i slutändan leder till faktisk samhällsförändring. 

– Man gör en klassanalys av två skäl. Dels för att man vill beskriva samhället och dels för att man vill förändra samhället. 

Hur väl tycker du att ni har lyckats med det sedan utredningen började för tre år sedan?

– Jag är inte alls nöjd med hur samhälls­debatten ser ut. Den pratar inte om klassklyftor och ekonomisk ojämlikhet så mycket som man borde. Vi såg att efter att vi släppte rapporterna blev det en ökad debatt om klass. Användningen av klassbegreppet i nyhets­media ökade med 30 procent under våren 2018. Så om jag skulle leva mitt liv för pressarkivet vore vi nöjda, säger han och fortsätter.  

– Det är väl det som är frustrationen som vänsteropinionsbildare. Stundtals vinner vi debatter, men det leder inte till nån förändring. Vi i den breda vänstern vann ju debatten om vinster i välfärden, och vi gör det på nytt nu med skolan. Men det händer inte ett skit, inte en enda reform. Det är tio år sen Carema-skandalen. I tio år har den här vinstdebatten pågått intensivt, men inte en reform har genomförts. Inte av borgarna, och inte på sex år med sossarna. Inte en enda grej har ändrats i verkligheten, utan Barbara Bergström sitter fortfarande där och jublar åt hur kul det är att vara miljardär för att hon gör sånt jäkla bra jobb på Engelska skolan, med lägre lärartäthet, lägre lärarlöner och ökad segregation.

Lärarna lyfte honom

Han talar om bostadssituationen som en ”ojämlikhetsexplosion” och jämför både den och ”haveriet i skolan” med tickande bomber.

– Skolan kompenserar inte längre barn med taskig socioekonomisk utgångspunkt, utan den förstärker ju segregationen. Det är häpnadsväckande, skrämmande.

När Daniel Suhonen pratar om skolans misslyckande är det lätt att tänka på hur hans eget liv kunde ha sett ut i en parallell verklighet, om han hade fötts i en annan tid än 1979, då jämlikheten stod på topp i Sverige.

Uppväxten i Västertorp med mamma Margitta, som varit fritidsledare på ungdomsgården och dog blott 57 år gammal i lungemfysem, och pappa Erkki, betongarbetare och grafiker som söp sig till döds drygt tre år senare.

Att sonen Daniel skulle bli en framgångsrik och välavlönad samhällsdebattör ett par decennier senare var långtifrån någon självklarhet.

– Jag ser mig själv i det här. Jag hade absolut kunnat bli en strulputte. Jag hade svårt att lära mig läsa, men jag hade världens bästa lärare, precis i sluttampen av den här schyssta skolan som fungerade utjämnade. Idag sitter jag som chef på en tankesmedja och har just gett ut en 750-sidors bok om klass. 

– Jag skulle kunna ägna mig åt att hylla min egen klassresa. Det är jag helt ointresserad av, men jag hade inte hamnat här utan det här kompensatoriska samhället. Fram till 90-talets mitt hade vi en skola som kompenserade arbetarbarn. Idag kommer de efter på grund av den segregerade skolan. Den yttersta konsekvensen av det är att vi får personer som aldrig kommer in på arbetsmarknaden. Den som går ut 16 år gammal och förväntas leva till 106, då har du problem i form av sämre yrkesliv, sämre inkomster, kanske kriminalitet, missbruk, psykisk ohälsa och stora sociala problem som håller på i 90 år till. Det skapar en tsunami av ojämlikhet. 

Var ska gränsen dras?

Gång på gång återkommer han till det egna partiets ansvar för den stegrande ojämlikheten och vidgade klassklyftorna.

– Man kan ha förståelse för att Stefan Löfven inte sitter i regering med majoritet. Men man kan säga såhär: gör en sak den här mandatperioden som mildrar klassamhället. Så man har gjort någonting alls på åtta år åtminstone. Annars är det ju en tragedi. En åttaårig regeringsperiod där klassklyftorna ökar och man i princip inte gör någonting för att mildra det. 

Men grundproblemet kvarstår ju, att S sitter i en koalition med två högerpartier för att inte riskera nyval och en SD-stödd regering. Hur ska de komma runt det?

– Absolut. Det finns flera svar på det. Det ena är att man måste utmana det och pröva det så långt man kan. Nu har det gått så långt att de här två liberala partierna nästan verkar ha nån sorts tankeförbuds-monopol över S. Att Löfven nu under coronakrisen säger att han ”tillfälligt, eventuellt, ska stoppa nyetableringen av privata äldreboenden”. 

– Det är ju ganska försiktigt. Där måste man kunna höja tonläget och självförtroendet. Den moraliska indignationen. Det hoppas jag att den här boken kan vara med och bidra till. 

Det andra svaret på frågan handlar om vart gränsen går för när det är nog. 

– Om det inte går att driva socialdemokratisk politik som gör avtryck, utan man tvingas till reträtt efter reträtt och inte kan inhämta en enda seger förutom att socialdemokratiska personer har statsrådsposter, då är frågan om det inte vore bättre att lämna ifrån sig makten till slut. Nånstans går ju gränsen.

Vägvalet framåt kommer handla om att ge svar på flera av de frågor som coronakrisen nu ställt om samhället. Det handlar om välfärd, trygghet och ekonomiska investeringar, menar Suhonen. 

– En gång om året är ju Magdalena Andersson radikal, och i fjolårets radikala utspel nu inför jul sa hon att hon såg slutet på nyliberalismen. Men det är en helt passiv hållning. Folk vill ha en större stat, folk vill ta bort privata vinster i välfärden, men Socialdemokraterna föreslår ju ingenting av det. 

Stort genomslag

Att intervjua Daniel Suhonen är ibland som att lyssna på ett två timmar långt första maj-tal. Oavsett fråga slutar det oftast i en längre agitatorisk utläggning om klassamhället, klyftorna och behovet av en ny ekonomisk reformpolitik.

Han har, inte utan ett visst mått av allvar, kallats ”socialdemokratins politiska gren” och hans stora Karl Marx-skägg syns ständigt i medierna. Han verkar närmast prenumerera som skribent på Dagens Nyheters debattsida, han skriver ledarkrönikor i Aftonbladet, hörs återkommande i Kvartals veckopanel och står överst på listan över namn som journalister ringer för att få en snabb och välformulerat arg motröst inom socialdemokratin.

Många undrar varför han ens är social­demokrat fortfarande, varför det är så viktigt att fortsätta kämpa för att förändra inifrån, istället för att ta steget över till Vänsterpartiet, som en annan vänstersosse, Sandro Scocco, gjorde nyligen.

– Eftersom Sandro tog jobbet som chefs­ekonom där nu så skiter jag i det, säger Daniel och skrattar bort frågan.

– Nä, men jag är ju maraton-sossen, jag tål väldigt mycket. Mig blir de aldrig av med.

Istället var han i februari 2019 med och lanserade Reformisterna, en partiförening inom Socialdemokraterna, som en motreaktion på januariavtalet och med uttalat syfte att driva partiet mot en mer vänsterorienterad ekonomisk politik igen.

Från partitoppen var mottagandet till en början ljummet.

Men två år senare har föreningen passerat 4 500 medlemmar, fem procent av partiets totala medlemsbas, och fått ett betydande genomslag i debatten.

– Jag ser Reformisterna som en väldigt bra möjlighet att försöka. Hela idén med Reformisterna är att skapa ett tryck inom socialdemokratin för att bryta med det här nyliberala paradigmet. Och det är jag beredd att ge väldigt mycket kraft för att försöka. Men skulle det visa sig att Socialdemokraterna inte vill – i öppen debatt – göra något åt klassamhället, att minska klyftorna och stoppa vinsterna, om det inte fungerar… Ja, får man väl fundera på vad man gör då. 

– Om man tänker sig att Daniel Suhonen är ett alibi, som om 20 år fortfarande sitter och säger att ”nu ska vi driva socialdemokratin åt vänster”. Det tror jag inte kommer hända. Antingen så händer det någonting, eller så får man dra slutsatsen att socialdemokratin inte vill vara socialdemokrater. 

Finns det en risk redan nu, att du och Reformisterna blir ett radikalt alibi för en rörelse som egentligen vill gå en annan väg?

– Det tror jag inte. Jag tänker inte vara något alibi. Jag tror inte partiledningen uppfattar det som ett alibi. De är fullt medvetna om att de kan bli överkörda av våra förslag på kongressen. Om medlemmarna och ombuden vill någonting så måste det bli så, det är utgångspunkten. Men sedan ska det genomföras också, det är då kampen börjar. 

– Jag har ganska gott hopp om att vi får stöd för en progressiv ekonomisk politik, men då kommer vi ändå möta en valrörelse 2022 där sossarna inte har fört den politiken. För mig är det här mitt bästa försök att se till att socialdemokratin kommer på rätt köl. Det säger sig själv att det tar tid, att det inte går över en natt. Vi gör det i den mest demokratiska form vi kan. Vi startar en S-förening, helt transparent, alla kan gå med. Och vi känner ett enormt stöd.

Hur många i partitoppen lyssnar på er idag?

– Jag vet att det finns väldigt många sossar även i partiledningen och regeringen som vill ha en annan ekonomisk politik och välfärds­politik. Men argumentationen på den nivån är att vi kan inte just nu, vi gör det bästa av situationen. Jag kan respektera det till en viss gräns, men frågan måste vara hur tar vi oss därifrån. Förutom Peter Hultqvist och i nån mening Anna Ekström, så är det helt tyst från social­demokrater på den nivån som driver någon sorts opinionsbildning. Passiviteten är total. Men socialdemokratin har ju hittills förändrats när man har valt nya personer.

Vem vill du se tar över som partiledare den dag Stefan Löfven lämnar?

– Jag tycker Anders Ygeman är en bra kandidat. Jag tycker Annika Strandhäll är bra.

Vill du egentligen inte säga dig själv?

– Nej, det är inte aktuellt.

Men skulle du vilja ge dig in som aktiv ­politiker i någon form igen?

– Ibland vacklar jag lite och kan känna att man borde ta ett vanligt kneg, skriva en deckare eller bara strunta i allt det här. Samtidigt kan jag tänka att man måste väl in där då. Sitta i riksdagen eller kommunfullmäktige.

Du måste ha funderat igenom det under många år, och kommit fram till att du gör större nytta utanför än som politiker?

– Absolut. Jag har en bra plattform och ett fritt jobb, jag kan göra vad jag vill. Idén om att jag ska eftersträva någon sorts formell statusposition, där jag ska sitta tyst och invänta nån annans direktiv – det är ett väldigt bra sätt att göra mig djupt deprimerad och självmords­benägen. Då är jag hellre utan formell makt. Jag skulle absolut kunna tänka mig att nån gång i framtiden kunna vara politiker, beslutsfattare, förtroendevald. Men då måste det ju vara i ett politiskt projekt som gör att det känns meningsfullt. 

– Den dag som socialdemokratin vill någonting, då skulle jag kunna tänka mig att vara politiskt sakkunnig, kommunpolitiker, riksdagsledamot eller vad som helst. Jag väldigt nöjd med mitt jobb på Katalys, det är ett otroligt roligt jobb. 

Håkan Juholt skrev i ett sms till dig just innan han avgick: ”Partiet måste pressas att hålla den ideologiska kompass jag lagt fast.” Hur ofta tänker du på att leva efter de orden?

– Det är uppgiften. Min uppgift i politiken är att se till att socialdemokratin som idé överlever. 

– Nu har det gått tio år sedan Juholt valdes. Och jag tror att om Juholt hade lyckats, suttit kvar och blivit statsminister 2014, då tror jag att man internationellt hade sett det som starten på en vänstervåg. Med Syriza i Grekland, Podemos i Spanien, Bernie Sanders, Corbyn och så vidare. Jag tror fortfarande att det är det möjliga projektet. 

Corbyn och Momentum i Storbritannien sågs av delar av etablissemanget som närmast vänsterextremister, och det slutade med en tung valförlust hösten 2019. Vad drog du och Reformisterna för slutsatser av det?

– Jag var väldigt positiv till Corbyn från början, men jag tyckte att de gick för långt. Jag tyckte inte det var rimligt att gå till val på löntagarfonder. Det är inte radikalism som behövs, utan reformism. Socialdemokratin måste återuppbygga förtroendet för själva politiken som en positiv kraft för vanliga löntagare. Man måste nog inse att de flesta väljare är inte brinnande aktivister, utan vanliga människor som vill ha mer i pension. Det får inte vara för mycket flaggviftande. Man måste vara radikal på Ernst Wigforss sätt. Radikalitet i skatteskalan. 

– Det är väldigt mycket som skiljer Reformisterna från Momentum. Reformisterna är sossar och det finns ingenting i vårt program som inte är rakt av etablerad socialdemokratisk politik. Antingen by the book eller som Green New Deal, som är klassisk keynesianism på klimatområdet. 

– Det är förslag från LO, från hyresgäströrelsen, Jämlikhetskommissionen. Reformisternas program är den samlade slutsatsen av vilken politik som borde föras för att göra något åt klassklyftorna, välfärdsbristen och klimat­frågan. Det finns inga inslag av extremvänster i det. Det räcker med socialdemokrati.

Daniel Suhonen om …

… Bulletin

– Det är den sämsta tidning jag någonsin har sett. Det är ett skalbolag. En skittidning med fake news och några dåligt hopkokta krönikor. Men det är ju bara en plattform för att få ut deras högersmörja. Tidningen är inte produkten, tv-sofforna är produkten.

… Mattias Karlsson (SD) och tankesmedjan Oikos

– Vår klassbok är på 752 sidor, med 40 forskare. Det är vår 85:e rapport på åtta år från Katalys. Han har hållit på i 1,5 år och de har inte gjort en enda grej fortfarande. Men han sitter ändå i varenda tv-soffa. Det är ganska intressant, att Sveriges mest misslyckade tankesmed får sådan uppmärksamhet. De existerar ju bara i SVT.

… socialdemokratiska förebilder ute i världen

– Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern. Hon är jävligt duktig och har ett passionerat ledarskap. Hon är populär och vinner val. Sedan kan jag gilla hur Mette Fredriksen i Danmark har gått åt vänster i klassfrågor, trygghetsfrågor, som statens roll i pandemi. Det är hands on, lite Churchill eller Per-Albin. Nu gör vi det här! Och finska statsministern Sanna Marin är bra. Men också till exempel Berlins borgmästare, socialdemokraten Michael Müller. Frejdiga människor som har gott självförtroende. Då går det lite bättre än om man är kidnappad av nyliberaler.

Daniel Suhonen

Född 1979, uppväxt i Västertorp i södra Stockholm.

Gick med i SSU som 15-åring.

Har studerat ekonomisk historia, idéhistoria och sociologi vid Stockholms universitet.

Var studiesekreterare på ABF i Stockholm 1999–2007.

Som 23-åring blev han styrelseordförande för Stockholms stadsteater och satt under en period i Stockholms kommunfullmäktige och kulturnämnden.

Har varit chefredaktör för SSU-tidskriften Tvärdrag och för socialdemokratiska idétidskriften Tiden.

2011 var Suhonen informell talskrivare åt Håkan Juholt, under dennes tio månader korta tid som partiordförande. 2014 gav han ut boken ”Partiledaren som klev in i kylan” (Leopard förlag), om tiden med Juholt och hur han manövrerades bort från partiledartoppen.

Sedan januari 2013 är Daniel Suhonen chef för tankesmedjan Katalys, som ägs av de fem fackförbunden Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko.

I februari 2019 lanserades S-partiföreningen Reformisterna, där Suhonen sitter i styrelsen och är studieledare.

Han skriver ledarkrönikor för Aftonbladet varannan lördag.

Är aktuell med boken ”Klass i Sverige”, som Suhonen är redaktör för ihop med Göran Therborn och Jesper Weithz.