Ledare. Göran Greider.

2020-02-26 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Det kan vara i USA som socialismen nu får sin nytändning

Vanligt folk hoppar faktiskt inte alls högt av förskräckelse när någon kallar sig socialist. Det är egentligen bara i den borgerliga åsiktskorridoren man gör det och snart kanske de slår skallarna i taket där.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag såg i Svenska Dagbladet att han har ändrat sig. Alltså den svenske socialdemokraten Johan Hassel som befinner sig i USA för att studera demokraternas primärval. För några veckor sedan hävdade han att Sanders kampanj var för smal. Han hade varit på ett möte och bara tyckt sig se unga aktivister och gråhåriga marxister. Hans uttalande blev rentav uppmärksammat i amerikansk press. Men sedan Sanders häromdagen vann överlägset i Nevada, där han fick många röster från svarta och latinamerikaner, har denne socialdemokrat tydligen ändrat sig. Nu tror han nästan på Sanders.

Bra. Alltid något. Jag minns annars förra amerikanska primärvalet då Sanders plötsligt steg som en raket och på allvar utmanade etablissemangets Hillary Clinton. När jag vid ett pressmöte med Stefan Löfven då glatt undrade om han inte var glad över att uttrycket ”demokratisk socialism” nu plötsligt ljöd över halva planeten, så blev svaret: Tystnad och en blick som vek bort.

Att svenska socialdemokrater haft så svårt för Sanders beror på att man mist förmågan att spontant glädja sig åt politisk radikalism, till och med när den som i Sanders fall nästan enbart handlar om krav på generell välfärd.  

Det är någon sorts sjukdom som går över hela den europeiska socialdemokratin och genom Demokraterna i USA som sedan årtionden blivit mest ett parti för ”the professionals” – de professionella, teknokraterna, spindoktorerna, som journalisten Thomas Frank menade i sin omtalade bok ”Listen, Liberal”. 


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Det sägs ofta att ideologierna är döda. Inget är mer felaktigt. Ta nationalismen. Den är, tyvärr, en enormt levande ideologi bland stora väljarskaror i västvärlden. Och en sorts doktrinär, oreflekterad marknadsliberalism är så smått religion hos såväl ledarskikten i många maktpartier som hos några tusen borgerliga kommentatorer i liberal press i Europa och USA. 

Ideologierna lever.

I folkdjupet lever dessutom socialismen.

Vanligt folk hoppar faktiskt inte alls högt av förskräckelse när någon kallar sig socialist. Det är egentligen bara i den borgerliga åsiktskorridoren man gör det och snart kanske de slår skallarna i taket där.

Och hur ska man tolka de eländiga kommentarsfält och hatiska sociala medier som är fullkomligt nerlusade av antisocialistiska och antikommunistiska troll och påhopp? Det säger faktiskt någonting. Ty även om socialismen är reducerad till ett irrande spöke i alla officiella åsiktskorridorer, så lever uppenbarligen en föreställning kvar om att idéer om demokratisk socialism närsomhelst åter kan ta kroppslig gestalt och återvända – som hemsökelse eller hopp. Och det är otroligt nog ungefär det som nu äger rum i USA. 

Visst, det är långt kvar tills en segrare i Demokraternas primärval korats. Mycket kan hända i en nation där väldiga injektioner av kampanjpengar plötsligt kan ändra det mesta. USA är en plutokrati. Pengarna styr. (Läs den mycket deprimerande bilden av amerikansk demokrati som de ansedda statsvetarna Benjamin Page och Martin Gilens ger av landet i boken ”Democracy in America?”.) Och bara tanken på Sanders i Vita Huset lär nog få stora skaror av miljardärer, bankdirektörer och försäkringsbolag som lever på ett marknadifierat sjukvårdssystem, att mobilisera på ett aldrig tidigare skådat sätt. Fortsätter Sanders sitt segertåg lär vi nog därför få se en viss mittenorientering i hans budskap.

Jag vågar heller inte riktigt hoppas på att en sittande president förlorar inför sin andra mandatperiod. Det händer nästan aldrig. En enorm agendasättande makt utgår från Vita Huset och Trump har som bekant heller inga hämningar. 

Men det finns ett andra Amerika.

Det har inte på mycket länge kommit till tals i politiken. På sätt och vis sköts det ner under loppet av några månader när först Martin Luther King mördades i april 1968 och två månader därefter Robert Kennedy. (Kennedys primärvalskampanj hade då blivit alltmer politiskt radikal.) USA har en lång historia av folklig vänsterpopulism, och man ska veta att ordet ”populism” inte har någon egentlig negativ laddning i amerikansk politisk tradition. Från det amerikanska Populistpartiet, över New deal-eran och bort till Occupy Wall Street och nu Sanders kampanj går det en lång linje av folklig mobilisering.

Naomi Klein kan utan vidare kalla Trump för en ”falsk populist”, vilket innebär att det finns sanna och äkta och trovärdiga populister – de som slåss för breda folklager och deras krav på social rättvisa. Sanders politiska rötter går faktiskt ända tillbaka till den rörelse som en gång Joe Hill var delaktig i, IWW, International workers of the world. Ur den rörelsen klev en gång presidentkandidaten Eugene Debs fram. Han fängslades för sin politiska aktivism men fortsatte att driva sin kandidatur från fängelset. Sanders har gjort en dokumentär om denne Debs.

Är det till slut från USA som en nytändning av den demokratiska socialismen ska komma?

Tanken är fantastisk, men inte helt orealistisk.

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.