Nej, de flesta av oss fruktar ringsignalen för att vi helt enkelt saknar vårdplatser att vårda patienterna på. För att snart sagt vartenda samtal om en inkommande patient utlöser en kedja av ilskna förhandlingar, innan någon slutligen viker sig och man hittar en överbeläggningsplats i något hörn av sjukhuset. Ibland, inte så sällan faktiskt, slutar det i tårar och hot om uppsägning från den utmattade sjuksköterska som tvingades att ta ansvar för ännu en oplanerad patient denna natt. 

Samtalen kan komma från akuten, från andra sjukhus, från ambulansen, från hemsjukvården eller i specialfall från patienten själv. Feber, konfusion, jätteont, svår ångest och andnöd! Det är inte humant! Anhöriga är förtvivlade! Patienten måste få komma in! Och vem skulle svara nej på något sådant? Problemet är bara att alla reguljära platser och alla överbeläggningsplatser på våra avdelningar redan är upptagna (jo – numera är det standard för sjukhusen att ha något så märkligt som ”planerade överbeläggningsplatser”). Fast en del gånger finns det faktiskt en eller två överbeläggningsplatser kvar. De gångerna är det väl inga problem?

Men jo. För den platsen var egentligen vikt för en patient som skulle läggas in nästa morgon för en planerad åtgärd. En operation eller en cellgiftskur, till exempel. Ofta är det den patienten som fortfarande har en chans till bot. Patienten som kommer in akut är bortom bot. Troligen kommer inga insatser vi kan göra under natten att förlänga patientens liv. Kanske kan vi ge lite bättre symptomlindring än den patienten kan få i hemmet, kanske inte. I bästa fall kan vi mildra lidandet. Men om vi gör det uppstår en reell risk att vi helt enkelt inte får in den andra patienten, den botbara, imorgon. Operationen eller cellgifterna måste kanske skjutas upp, kanske en vecka, kanske mer. Det är aldrig helt riskfritt att göra det. Det är alltid djupt obehagligt att ta den risken.

Alltså gör man vad man kan för att spara platsen till morgondagen. Man ringer en annan jour någon annanstans och pläderar för att nattens patient borde läggas in där istället. Här är kreativiteten stor; de flesta patienter har mer än ett symptom från mer än ett organsystem, så det är möjligt att debattera närmast i det oändliga vilken avdelning som rent medicinskt vore den rätta (bara inte min avdelning!). I perioder av särskilt svår platsbrist kan det kännas som att lejonparten av läkarkårens samlade kompetens riktas mot att uppfinna mer eller mindre fantasifulla skäl till att patienten borde vårdas någon annanstans.  

Ordet ”vårdplatsbrist” är slätt och intetsägande. Men detta är dess ansikte. Den innebär varje natt och varje akutpass att någon måste göra det högst verkliga valet mellan att lindra någons akuta plågor och att maximera någon annans chans till bot.

Det är inte utan tvekan som jag skriver denna text. Vårdarbetare vilkas hjärta klappar för den offentliga sjukvården är på sätt och vis gisslantagna. En text som denna riskerar att sänka förtroendet för offentlig vård, den riskerar att få ytterligare några personer att googla ”privat vårdförsäkring”. Och det är det sista vi vill. Men vi har varit tysta länge, och absolut ingenting har blivit bättre av det.