I ren desperation tog Mustafa in gasvärmaren i tältet. Morgonen därpå hittades familjen livlös. De hade förgiftats av kolmonoxid under natten. Bilden på familjen som dött i stillhet i sömnen sprids just nu på nätet. Kanske för att bilden fångar något särskilt tragiskt och beskrivande av läget. 

Fler har mött samma öde. En annan familj dog efter att deras tält fattat eld. 

Ytterligare en mamma förlorade sitt spädbarn efter att det frusit ihjäl. Barn, sjuka och äldre är särskilt utsatta för kölden och bristen på mediciner och mat. 

Den syriska regimen med stöd av Ryssland har de senaste månaderna intensifierat striden i Idlibprovinsen i nordvästra Syrien. Området är det sista stora rebellfästet. Här dominerar bland andra jihadistgruppen Hayat Tahrir al Sham som har kopplingar till al-Qaida och även milisgrupper som är lojala med Turkiet.

Men här befinner sig framförallt tre miljoner civila, hälften är flyktingar från andra platser i Syrien. Nu tvingas de återigen på flykt. De över 800 000 människor som nu ger sig av är ofta familjer som redan flytt en eller flera gånger. 

De har ingenstans att ta vägen, den närmaste gränsen mot Turkiet är stängd. Lägren längst med gränsen är så pass överfulla att många sover under bar himmel trots minusgrader.

Hälften av de 800 000 är barn.

Jan Egeland, generalsekreterare för biståndsorganisationen Norsk flyktinghjälp, kallar det som sker för ”den värsta fördrivningen av civila i det värsta kriget i vår generation”.

Det är en befolkning som mött så många tragedier att man inte trodde att det kunde bli värre. Ändå är det precis det som är på väg att ske. Flera hjälporganisationer menar att det här är den värsta humanitära katastrofen sedan kriget inleddes år 2011.

Civila har hamnat i kläm mellan regimens flygbombningar och de beväpnade jihadisterna. Men det är just de civila som omvärlden måste fokusera på. Eller för att citera Egeland igen:

”Det finns flera bebisar än bad guys i området.” 

De som bär störst ansvar är de som har makten att agera. Framför allt måste Assad-regimen, Iran och Ryssland stoppa bombningarna. 

Det finns hopp, Ankara och Moskva har samarbetat om Syrien, trots att länderna står på olika sidor i konflikten. Men allt hänger på en skör tråd, de senaste dagarna har turkiska soldater dödats av syrisk militär. Turkiet har svarat militärt. Bollen ligger just nu hos Putin som står på Assads sida men värnar relationerna till Erdogan. 

Även EU, som just nu stoppat huvudet i sanden, har makten att hjälpa dessa människor. Flyktingar söker sig mot den turkiska gränsen men där blir det stopp, gränsen är stängd. Att barnfamiljer sitter fastklämda i Idlibprovinsen fullständigt instängda mellan stridande parter kan aldrig accepteras. 

Under 2016 slöt EU en överenskommelse med Turkiet i syfte att stänga den så kallade Balkanrutten. Det är den väg som hundratusentals flyktingar vandrat genom, inte minst från Syrien. 

EU har köpt sig fritt från ansvar genom att göra Turkiet till en gränsvakt. Landet har tagit emot mer än 3,6 miljoner flyktingar från Syrien. Fler än alla EU-länder tillsammans. Om Turkiet ska öppna gränsen för att hjälpa flyktingarna i Idlibprovinsen så måste EU hjälpa till, och i förlängningen Sverige. 

Är vi redo att ta emot fler syriska flyktingar? 

Eller ska vi med berått mod titta på när ännu fler bebisar fryser ihjäl i vinterkylan?