Allt omvandlas till en syn där själva meningen med samhället är att tjäna pengar, när i själva verket hela meningen med samhället är att ta hand om varandra.
Så vad borde jag ha svarat?
Nationalekonomi är en borgerlig politisk teori, inte en vetenskap. (Marxism är inte heller en vetenskap.) I alla länder heter nationalekonomi ”den politiska ekonomin” men i Sverige alltså lite luddigare nationalekonomi. Hursom, den ideologin är omgärdad av absurda påståenden som leder oss helt fel i försöken att bestämma och styra vår framtid.
En av de värsta teorierna är att det finns ”närande” och ”tärande” sektorer i ett samhälle.
På 90-talet användes detta seriöst av borgerliga ekonomer för att motivera varför offentlig sektor skulle skäras ner så att ”den närande delen” skulle kunna växa. Teorin var populär, den gick rakt in även i delar av vänster och S, och de arma industrifacken försökte använda det som bevis för att just de borde vara de som satte lönenivåerna. Bara om de ”närande” fick mer, fanns det något som kunde gå till de ”tärande”.
Det här är fullständigt feltänkt, ett samhälle fungerar inte så, man kan inte ta ut en del av ekonomin och hävda att allt bygger på den. Man skulle lika gärna kunna hävda att den enda närande delen är utbildning, eftersom den skapar nya duktiga vuxna som kan göra nytta, eller man kan hitta på att bönder som gör vår mat är det enda ”närande” i ett samhälle, när i själva verket en läkare eller en hemtjänstperson är precis lika viktig för att få odlingen att fungera i Sverige.
Ett samhälle handlar om att människor lever sina liv i att ständigt ta hand om varandra. Det finns ingen ekonomi utanför det här uppdraget, rättare sagt det borde inte finnas det.
Men alla bidrar på olika sätt och alla människor kan göra samma grundläggande nytta bara genom att leva. Vi kan givetvis också gemensamt förstöra för alla andra varelser, klimatkrisen är ju ett exempel, men vi kan inte påstå att några människor är onyttiga för människornas samhälle, alla ingår i en helhet där alla bidrar.
Det finns två grupper som man ytligt sett försöker tänka bort som en ”kostnad”.
Det ena är barn, som ju inte kan producera och arbeta, men då glömmer man att barn ger samhället enormt mycket bara genom att finas. De ger de vuxna livsglädje och en mening med livet (barns kärlek är en enorm kraft) men de skapar också en massa jobb och en massa produktion bara genom att finnas. Barnfamiljer konsumerar, förskolepersonal jobbar och skolan är en enorm ekonomisk motor i ett samhälle.
På samma sätt är de allra äldsta, de som verkligen behöver omvårdnad och stöd, en motor i sysselsättningens tjänst. Vi skapar meningsfulla jobb och utvecklar både medicin och hälsokunskap genom det ständiga jobbet med att få livet att vara så gott det går tills det tar slut.
Tanken att alla som gått i pension är ”tärande” är helt fel, tvärtom är det en kraft i samhället som omdirigerar våra resurser till verklig nytta och skapar jobb. Dessutom ett samhälle utan gamla har inget minne och vi vet ju alla hur farligt det är.
Tanken på ”närande” och ”tärande” är i grunden en fascistisk teori som till slut leder till tankar om ättestupa. I själva verket har ett samhälle misslyckats med sin grundläggande mening om det inte klarar av att låta barn och gamla aktivt skapa de jobb och de uppdrag som finns i att växa upp i trygghet och få avsluta värdigt.
För vad är egentligen meningen med ekonomi?
Tack vare barn och gamla omfördelar vi i samhället så att pengar som annars aldrig skulle användas annat än som ett meningslöst globalt spel om att få några nollor till, faktiskt får skapa jobb som gör att vi alla får ett bättre liv.
Livet är sin egen mening, det behöver inte motiveras med ekonomi.
Men i ett samhälle är vi alla invävda i en gemensam ekonomi, ju bättre den fördelas desto meningsfullare blir våra.
Mer pengar till omsorg är inte en kostnad.
Det är själva poängen med samhället.
