Nej, världen är inte galen.
Men visst är det så man kan tänka när nyheter strömmar in där hälften handlar om Trumps provokationer och lögner och den andra halvan handlar om de stora makternas kamp om ökad makt. Kina och EU är stora, mäktiga ekonomier som snart utmanas av Indien och Brasilien. Samtidigt har Ryssland kört fast halva sin ekonomi i en leråker utanför Kiev och levererar därför en ständig ström av provokationer och outtalade hot om krig för att pacificera sina motståndare.
Det som kan framstå som galenskap har nästan alltid sin förklaring i de ekonomiska realiteterna. Att EU inte rustat upp på tjugo år handlar om att de stora bolagen och de gigantiska bankerna har tjänat mer på export än på att mobilisera offentlig ekonomi till militärsektorn.
En orsaker är att USA:s krigsmaskin är så oerhört överlägsen att det inte är möjligt att ”komma ikapp” med dagens resurser. Ser man det i det ljuset har Natoländernas ”låga ekonomiska insatser” också varit ett sätt för USA att hålla maktrelationen intakt. USA har inget problem med att Sverige nu är beroende av amerikanska militära beslut. Däremot vill de styrande sannolikt flytta kostnader till andra, mer spekulativa och lönsamma ändamål.
För om det är något som accelererat globalt så är det hur spekulationsekonomin alltmer har blivit en politisk maktfaktor – inte bara en fästing ovanpå den vanliga ekonomin, utan en jättelik cirkuselefant som balanserar på svaga stolar.
När Dagens Industri (4 december) sammanställde börsvärdet på de stora amerikanska techföretagen blev siffrorna helt absurda. De tio bolagen är värda mer än staters samlade börsvärde. Google är större än Kanada, Apple är större än Tyskland och fackfientliga Tesla är mer värt än hela Sveriges företag. Det här är i grunden sjukt och handlar om hur aktiers värde för länge sedan har lämnat den verkliga ekonomin och i stället deltar i ett gigantiskt spel.
Tio techbolag är ”värda” 25 700 miljarder dollar. Att de alla är amerikanska säger mycket om hur ekonomisk makt samlas runt USA, men också om hur långt från reell ekonomi denna övermakt egentligen befinner sig. Techjättarna är dessutom extremt vinstgivande just nu – över 9 000 miljarder kronor i ren vinst räknar ”marknaden” med för nästa år.
Det här betyder att hundens svans viftar på hela hunden i stället för tvärtom. En skakning i denna spekulationsekonomi riskerar att utlösa finanskrascher där det enda som kan rädda värdena är omedelbara och enorma insatser från världens riksbanker, i form av ny penningpumpning. Att hålla uppe det globala börsvärdet blir viktigare än nästan allt annat.
Och de som styr Indien, Japan, Kina eller någon annan ekonomi kommer att tvingas göra som alla andra mäktiga stater, för annars faller hela det system som gör att några få procent av världens befolkning äger det mesta av allt.
Genom börshysterin, där stater skickar in löntagarnas pensionspengar i jakt på kortsiktiga uppgångar, hotas paradoxalt nog just den rikedom som världens oligarker har skaffat sig. Därför kommer all kraft att läggas på att hindra en sådan kris. Detta är viktigare för världens eliter än kampen mellan USA och Kina om inflytande, marknader och kontroll över svagare stater.
Här finns förstås en fälla för socialister som riskerar att upprepa misstaget från 1970-talet, då vänsterpolitik ofta reducerades till att välja sida mellan stormakterna. Det dyker även upp i dag när vänsterröster ursäktar Putins angreppskrig med hänvisning till USA:s militära inringning av Ryssland, eller när japansk upprustning försvaras med Kinas provokationer.
Detta riskerar att bli en global spelteori som slutar med att vänstermän (det är oftast män) börjar diskutera romarrikets uppgång och fall. Det vi i stället kan konstatera är att världen rymmer en imperialistisk makt i USA, en lika imperialistisk i Kina, en fascistinspirerad imperialism i Ryssland och slutligen en imperialistisk och kolonialistisk makt i form av EU.
Ingen av dessa maktsfärer bedriver en radikal politik. Alla syftar i grunden till samma sak: att skydda det inflytande och den makt som den rika delen av befolkningen redan har. Samtliga har sin korruption, sina statsstöd till mäktiga företag och sina propagandakanaler som framställer det egna blockets värden som unika och överlägsna.
Vi ser samma typer av korruption inom svenskt bistånd (tänk Somalia) som i USA. Vi ser samma lånemakt över fattiga stater från Frankrike som från Kina. Vi ser samma ignorans inför diktatorers krossande av demokratiska rörelser – oavsett maktcentrum.
Det finns nämligen en verklig konflikt som styr världen, ett maktspel som pågår varje dag och som präglar både lokal och global politik: kampen mellan löntagare och kapitalägare.
Denna självklarhet diskuteras nästan aldrig, men ser man på världens giganter för de i praktiken samma politik, där löntagarna får avstå medan de rika berikas.
Självklart måste vi stödja och driva åtgärder som stärker löntagarna i den globala kampen. Demokratin är skapad av löntagare, inte av dem med ekonomisk makt. En lagstadgad sex timmars arbetsdag vore en jätteseger för arbetare. Och varje seriöst klimatbeslut, till exempel att inga fossildrivna bilar ska säljas efter 2035, är i grunden en seger för löntagarna – eftersom det är världens arbetare som får bära den verkliga kostnaden av en två grader varmare planet.
Nej, världen är inte galen, även om många av den politiska maktens ledare är det. Det finns motsättningar som driver fram förändring. Det viktiga för oss är att inte delta i spelet av nationalism, rasism och maktmissbruk som ständigt pågår.
Världens tio största börsbolag är värda enorma summor pengar – men de saknar verklig makt om miljoner löntagare säger nej.
