Ledare. Andreas Gustavsson.

2021-03-02 03:00
Bild: TT
Puffetikett
Dagens ETC

Det är våra minnen som drunknar när isarna ger vika

Klimatkrisen är ett globalt hot. Klimatkrisen är lika mycket en förlusternas sorg. Tillvaron krymper runt oss. Det är vårt arv och våra minnen som går genom isen.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Hur kan de ge sig ut på smältande isar? Förstår de inte hur riskabelt det är när termometern visar plusgrader? Ungefär så låter det i sociala medier när Sverige drabbas av ett stort antal drunkningar och allvarliga tillbud.

Ja, taget ur sitt sammanhang blir individens beslut mest ansvarslöst, dumdristigt. Men om vi istället tänker att vi senaste veckorna haft ett våldsamt skifte, där temperaturen stigit 20-30 grader, och att vi bara just lämnat februari bakom oss…

Klimatkrisen rusar just nu så obönhörligt snabbt att människans psykologi inte hinner med, utan tenderar att falla tillbaka på tidigare erfarenheter och förväntningar.

Minnen från en annan tid.

Minnen som kan vara livsfarliga när säsongerna förskjuts, när det lilla livets traditioner och vanor – som att pilka med vänner – villkoras av den stora trenden, att planeten blir varmare.

”Folk verkar tro: Det gäller inte mig. Jag kan. Jag har gjort det förut och på den platsen. Men vi är en månad tidig i år. Vi fick taskiga isar som kom sent och gav upp tidigt och hann inte växa. Sedan plötsligt kom tvåsiffriga plusgrader. Det är otroligt ovanligt”, säger Jan Insulander, projektledare på Issäkerhetsrådet, till Aftonbladet.

17 grader i februari.

Rekord.

Ingenting är normalt, ingenting kommer förbli.

”Det här är den sorgligaste forskning jag någonsin bedrivit”, säger Sapna Sharma, professor på universitetet York i Kanada, om en rapport som gått igenom nästan 4 000 vinterdrunkningar över tre decennier i nordliga länder, däribland Sverige – som alla historiskt sett har kunnat räkna med frusna sjöar, floder och hav för transporter, fiske, rekreation.

Men inte längre.

Delar av Alaska har tio grader varmare vintrar, Finland har fem grader varmare.

Klimatkrisen pågår.

När luftens temperatur närmar sig noll ökar risken ”exponentiellt” för att drunkna. Då befinner vi oss i det akuta glappet mellan vad vi vill och vad verkligheten ger oss.

Bara en marginell höjning av den globala medeltemperaturen gör att hundratals miljoner människor som lever i den norra hemisfären kommer att behöva hantera att deras lokala vatten inte längre fryser till som det brukar göra.

Forskarna som kalkylerat detta skriver i Nature climate change:

”Vår studie illustrerar att en omfattande förlust av sjöis kommer att inträffa inom nästa generation och betonar vikten av strategier för att dämpa klimatpåverkan, bevara ekosystemets struktur och funktion, liksom det lokala vinterkulturarvet.”

Precis så är det.

Klimatkrisen äter sig in i vår kultur, in i vårt gemensamma arv.

Klimatkrisen delar dessutom upp oss.

Vissa är före, andra är under/efter.

Inom den vetenskapliga världen finns ett begrepp, ”shifting baseline”, det vill säga att mänsklighetens referenspunkter är i förflyttning, tilltagande så, ju mer påtaglig klimatkrisen blir.

Jag skrev om det senast när Newsworthy, utifrån meteorologisk data, visade att Stockholm – där min familj bor – bara haft tre vita jular sedan 2010. Själv är jag präglad på att Stockholm ska ha runt sex veckor snö under vintern. Men så är det inte längre. Och om 50 år beräknar SMHI:s klimatforskare att det snarare handlar om inte ens vecka (med försatt höga utsläpp av koldioxid) eller två veckor (med begränsade utsläpp).

För mig är snö normalt.

För mina barn är snö snarare onormalt, något exceptionellt.

Jag minns Sverige före klimatkrisen, men det gör inte mina barn.

Glappet är mellan vilja och verklighet, men därmed också mellan generationer. Många som tycker att det är bisarrt att nu ens försöka sätta en fot på isen, har aldrig själva upplevt ett flera decimeter tjockt, stabilt och tryggt underlag.

De har inga egna sådana minnen.

De har som mest anekdoter som känns avlägsna och bleknade, fastän perspektivet är decennier snarare än århundraden.

Deras unga minnen är vinter som något flyktigt, hastigt passerande, mellan en höst och en vår som även de förlorar sina konturer.

Det är vår kultur som går genom isen.

Det är våra vuxna minnen, ännu mer våra mor- och farföräldrars.

Det är möjligheten att skapa nya minnen.

Klimatkrisen är ett globalt hot.

Klimatkrisen är lika mycket en förlusternas sorg.

Tillvaron krymper runt oss.