Ledare: Det är politiken, inte Åkesson, som borde sjukskrivas

Förra veckan blev det officiellt att Jimmie Åkesson är utbränd och blir sjukskriven. Det är betryggande att det är utmattande att företräda SD:s politik. Det ska kännas att stå till svars för en kvinnofientlig politik och det ska kännas att företräda den unkna nationalismen som ligger till grund för i princip vart och ett av alla inspel SD någonsin gör. Problemet är bara det att det ju är SD:s politik som borde sjukskrivas, topposterna är bara ett steg i den riktningen.

Jag fäller knappast några krokodiltårar över att Åkesson har gått in i vägen, men jag ser ingen anledning att fira heller. Situationen är i stort oförändrad. SD är fortfarande med besked det tredje största partiet. I den cirkus deras politik ofta är så står mandaten ändå öppna att företrädas av vilken ersättare som helst med brist på skam i kroppen när någon gör bort sig. Om någon passar en hyllning till nazismen, en annan näthatar muslimer eller en tredje stökar runt på fyllan krävs det en stark ledning. En som kan krishantera och skademinimera, som har en strategi för att trots alla skandaler presentera SD som ett vanligt parti bland andra. I all väsentlighet krävs någon som har ork att med en dåres envishet på nytt blåsa upp luftslottet varje gång det punkteras. Mot den bakgrunden känns det troligt att chefsdemagog Åkesson går hemma och rehabiliterar en risig pingislunga.