Ledare: Det är politiken, inte Åkesson, som borde sjukskrivas

Förra veckan blev det officiellt att Jimmie Åkesson är utbränd och blir sjukskriven. Det är betryggande att det är utmattande att företräda SD:s politik. Det ska kännas att stå till svars för en kvinnofientlig politik och det ska kännas att företräda den unkna nationalismen som ligger till grund för i princip vart och ett av alla inspel SD någonsin gör. Problemet är bara det att det ju är SD:s politik som borde sjukskrivas, topposterna är bara ett steg i den riktningen.

Jag fäller knappast några krokodiltårar över att Åkesson har gått in i vägen, men jag ser ingen anledning att fira heller. Situationen är i stort oförändrad. SD är fortfarande med besked det tredje största partiet. I den cirkus deras politik ofta är så står mandaten ändå öppna att företrädas av vilken ersättare som helst med brist på skam i kroppen när någon gör bort sig. Om någon passar en hyllning till nazismen, en annan näthatar muslimer eller en tredje stökar runt på fyllan krävs det en stark ledning. En som kan krishantera och skademinimera, som har en strategi för att trots alla skandaler presentera SD som ett vanligt parti bland andra. I all väsentlighet krävs någon som har ork att med en dåres envishet på nytt blåsa upp luftslottet varje gång det punkteras. Mot den bakgrunden känns det troligt att chefsdemagog Åkesson går hemma och rehabiliterar en risig pingislunga. 

Vår viktigaste uppgift är att fortsätta punktera SD:s bubbla och förpassa deras argument till de politiska kyrkogårdar där de hör hemma. Visst är det uppenbart att det finns en hel hög rasister inom SD, men det är väl föga förvånande för ett parti som har rötter inom nazismen. Visst är en skadeglad varje gång SD gör bort sig, men det som kunde ha varit ett självbelåtet skrockande fastnar i halsen när deras stöd ökar. Med tanke på hur SD och företrädare inom partiet bedriver sin politik ska det knappast vara svårt att vända den trenden – det borde tvärtom vara retfullt enkelt. Det är ju bara det, att det uppenbarligen inte har gått så bra för oss som vi kanske hade trott. Och det är väl inget som direkt pekar mot att det kommer att gå bättre. 

Därför är det hög tid att inleda den här mandatperioden med självrannsakan. Vi får helt enkelt fundera på vad som fungerar och på vad som är verkningslöst. Det är dags att bevisa i handling att vi kan göra skillnad i frågor som berör människor. Det räcker inte längre, varken i Örebro eller i Stockholm, att stå enade bakom någon slags fluffig anti-SD-propaganda med grund i allas lika värde där SD är de enda som stigmatiseras. För dem som redan har tappat tron till etablissemanget är det ett slag i tomma luften. Bevisligen. 

Jag vill ärligt talat veta hur politiker i Örebro ska göra för att svara upp till invånarnas förväntningar och orosmoln. Jag vill se konkreta (!) motförslag till privatiseringar och (mass)arbetslöshet – ett tankefrö med potential att växa mer utanför boxen och skänka förtröstan till det samhälle som slits isär där SD i skrivande stund tillåts växa som ogräs i sprickorna. 

Om SD fortsätter att öka i samma takt kan vi lika gärna hoppa av våra höga hästar och sjukskriva delar av vår egen politik till förmån för något bättre?