Ledare. Laila Vianden.

2020-04-20 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Det är inte Tegnell som ska svara på varför äldreomsorgen blivit livsfarlig

Fattigdom är i grunden en politisk fråga, på samma sätt som trångboddhet är knutet till bostadspolitik. Samma gäller timvikariat inom hemtjänsten.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det kommer att klarna när vi har allting bakom oss. Men nu befinner vi oss mitt i en pandemi med en ny sjukdom som ännu inte kan vaccineras bort. Det enda vi egentligen har att falla tillbaka på är att försöka hålla oss informerade om utvecklingen, vilket märks i medieflödet. Vi följer världen genom statistiken över smittade och avlidna. Och väldigt många av oss följer myndigheternas dagliga pressträff klockan 14. Men det sker också något märkligt med oss i det här. 

För att kunna bromsa spridningen är vårt samarbete nödvändigt. Oavsett vilka åtgärder som sätts in (och med vilket mått av tvång) är det centralt att vi förstår och accepterar vad vi behöver göra.

Genom veckorna har också oerhört starka kommunikationsinsatser gjorts från myndigheternas håll. 

Under pressträffarna får vi en daglig inblick i den nakna scenen för nyhetsproduktion, där varje tendens till drev, hårda utfrågningstekniker eller mindre välformulerade frågor blir en del av dramaturgin. Men vi får också ett sammanhang, förtydliganden, upprepningar av rekommendationer och förklaringar på funderingar som cirkulerar. 

Graferna, exempelvis Financial Times dagliga uppdatering av antalet avlidna och smittade, är svårare att greppa. De visar främst utvecklingen mellan olika länder, vilket dels uppmuntrar till fokus på extremfallen, och dels till en känsla av nationell exceptionalism, eller brist därpå.

De 22 kritiska forskare som krävde Anders Tegnells avgång i en medialt uppmärksammad debattartikel utgör bara ett exempel där den neutrala landar i att det är svårt att förstå statistik och ingen kan vara riktigt säker. Någonstans här börjar den heliga grafens innebörd anta skepnaden av ren ideologiproduktion – det enda som finns att förstå är vad som ryms i en serie jämförande siffror.

Vad Financial Times dödsgrafer inte visar och vad journalisterna knappt frågar om under pressträffarna är varför vissa grupper drabbas mycket hårdare. Utöver de kända riskfaktorerna ökar dödligheten med fattigdom. 

Vi ser det i Stockholm, där många från Järvafältet sorgligt nog förlorar nära och kära i högre omfattning än på andra platser. Vi kan inte förklara trångboddhet, exponering och omöjligheten att jobba hemifrån med analfabetism. Bristande språkkunskaper förklarar heller inte varför du löper dubbelt så hög risk att dö av viruset om du bor på vissa postnummer i New York snarare än andra, eller varför de enorma klasskillnaderna sett till både dödsfall och smitta löper genom hela Europa.  

Det handlar om klass, vilket innebär att stora grupper av människor är extra sårbara genom hur de exponeras för olika riskfaktorer och institutionaliserade brister genom hela sina liv. De dör tidigare, skattar sin hälsa och sitt självförtroende lägre, får sämre betalt och har mer utmanande arbeten. 

En rasande undersköterska inom hemtjänsten berättar på Twitter:

“Chef tvingar personal med hosta och huvudvärk till äldreboendet, hänvisar till policy inom företaget… Kommer de inte till jobbet är det olovlig frånvaro.”

Detta är alltså människor som inte kan jobba hemifrån, och som till förfärande stor del går på timvikariat och därför har svårt att neka ett arbetspass. Förra veckan avled den första hemtjänstpersonalen i Skellefteå på grund av smitta. Personen var endast 50 år gammal. 

Vi behöver hjälpas åt att bromsa smittspridningen för att skydda både oss själva och varandra och det är ligger på varje arbetsgivare och varje enskild individ att följa myndigheternas rekommendationer. 

Det är också upp till varje journalist att ställa de arbetsgivare som tvingar sjuk personal att arbeta till svars. Det är upp till media att ställa frågor om hur kommuner och regioner, alltså inte Folkhälsomyndigheten, arbetar för att skydda både personal och boende inom en livsfarligt nedbantad äldreomsorg. Det är upp till varje redaktion att söka svar på hur politiker ställer sig till att värna om de ekonomiskt utsatta invånarna, eller om man bara tänker att “information på andra språk” avhjälper trångboddheten. 

Fattigdom är i grunden en politisk fråga, på samma sätt som trångboddhet är knutet till bostadspolitik. Samma gäller timvikariat inom hemtjänsten, potentiella smittbärare som hotas med disciplinåtgärder, snålt tilltagna Iva-platser, avreglerade apotek och brist på lagerhållning. I en vidare kontext är det också i högsta grad politik varför två stormakter som Kina och USA inte kan koordinera sina insatser under en global kris. 

Det är inte upp till myndigheterna att svara på vilka åtgärder en slipad vd för ett privat välfärdsföretag tänker vidta, för att förhindra spridandet av en smitta som är dödlig för företagets kunder.

Förhoppningsvis klarnar ansvarsfrågan när krisen ligger bakom oss.