BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Ja ja, jag vet att ni är ett gäng män där ute som tar ert ansvar men på det stora hela är våra högtider tillfällen när den ojämlika arbetsdelningen i hemmen manifesteras extra tydligt.

Midsommar är dessutom kulmen på en vårtermin där föräldrar (ja, läs morsor) redan är helt utarbetade efter att ha organiserat insamlingar och sprungit från jobbet för att hinna med uppvisningar och föräldrasamtal. ”Jag orkar inte mer” skriker några mammor i min närhet. ”Och jag har dåligt samvete för att jag tar så stort ansvar för skitgöra trots att jag är feminist.”

Utan att tänka på det sätter de fingret på något viktigt. Dels att kvinnors arbete betraktas som oviktigt och dels att vi så ofta, enligt klassiska härskarteknikmönster, ska skylla oss själva och ensamma bära skuld och skam över skevheter som egentligen är ett kollektivt ansvar.

Det är inte ditt fel, du syster som tar oproportionerligt stort ansvar för hem och barn. Sluta genast skämmas. Det arbete du utför är viktigt och inget skitgöra. Utan dig skulle ingen fröken få sin sommarpresent och fastern skulle sitta bortglömd i sin lägenhet och inga barn skulle ha soliga midsommarminnen.

Det är de som inte tar sin del av ansvaret som ska skämmas.

Och det är vi alla som ska ilskna till över ett samhälle som underblåser en skev arbetsfördelning.

Vi skulle kunna lära pojkar att ta ansvar redan som små. Vi skulle kunna införa särskilda föräldradagar som ger rätt till ledighet under vårens alla aktiviteter på skola och förskola. Vi skulle kunna satsa på välfärdstjänster för alla istället för rut-tjänster för en liten priviligierad grupp kvinnor som kan köpa sig jämställdhet på andra kvinnors bekostnad. Vi skulle kunna bygga ett samhälle med mer kollektiva boenden och gemensamma lösningar. Vi skulle kunna sänka arbetstiden. Vi kan så mycket mer än att skämmas.

Det är inte ditt fel, du syster som jobbar till låg lön i vår gemensamma välfärd. Det är inte du som har valt fel karriär. Utan dig skulle vi falla samman. Det är vi alla som bär ansvar för ett samhälle som värderar många välfärdsjobb så lågt genom dåliga villkor och löner.

Det är inte ditt fel, du som jobbar deltid och belönas med sämre lön och pension. Heltid ska självfallet vara en rättighet men ta bort skammen som läggs på alla de kvinnor som frivilligt jobbar deltid eller längtar efter att få göra det. De lider inte av falskt medvetande och borde skärpa till sig för att bli mer jämställda. Det är inte kvinnor som jobbar för lite utan män som jobbar för mycket.

Skevheten ska inte lastas den som jobbar mindre för att hinna med sina ungar utan det samhälle som inte kortar arbetstiden, uppvärderar kvinnodominerade arbeten, skapar ett rättvist pensionssystem och stöttar ensamstående föräldrar.

Det är inte ditt fel, du syster som utsatts för övergrepp på festen eller bussen eller sommarens festival. Det är inte du som ska skyllas för andras våld. Det var inte du som drack för mycket eller hade fel kläder. Det var inte du befann dig på fel ställe – det var gärningspersonen.

I sammanhang där män utsätts för våld och oroligheter och våldsamheter uppstår efterfrågas alltid ett kollektivt ansvar. Vad ska samhället göra för att stoppa fotbollsvåldet? Vad ska klubbarna göra? Svaren är inte alltid bra men ingången är åtminstone rimlig. Ingen nöjer sig med att säga åt män som blir nedslagna att de får skylla sig själva för att de var fulla och frivilligt gillar fotboll. Lika självklart ska detta vara vid våldtäkter och sexuella övergrepp. Det är, för att ta ett aktuellt exempel, inte en enskild tjej som ska ifrågasättas för att hon blir apfull och går in i en kryssningshytt med flera killar, det är politiker som ska ställas till svars och tillfrågas om hur de tänker skapa ett samhälle där kvinnor är fredade från sexuellt våld.

Det är inte ditt fel, du syster som så här i inför bikinisäsongen vrider och vänder på dina kroppsnojor och samtidigt skäms över att du som feminist låter dig påverkas av unkna ideal.

Att bli kvinna är att vänja sig vid att få sin kropp betraktad och bedömd. Värderad, kommenterad, klämd på. Vi lever i en kultur så präglad av den manliga blicken att vi internaliserar den och lär oss att betrakta våra kroppar som ett ting redo för förbättringsåtgärder. Vårt ekonomiska system kräver dessutom att vi är konstant missnöjda och försöker stilla våra begär genom konsumtion och förändring. Det finns alltid någon aspekt av våra kroppar som är redo att bli nästa arena för exploatering och du lever inte i ett vakuum.

Det är inte ditt fel, du syster som känner dig förvirrad i den feministiska rörelsen.

Vi är tillbakapressade, tillplattade och kämpar i ett samhälle som ständigt lär oss att vi ska förändra oss själva istället för samhället. Så blir feminismen lätt reducerad till rätten till individuella uttryck och val (rätten att välja att sälja sex, rätten att få uttrycka sig själv, allt är okej och inget ska kritiseras och allt ska paketeras i snygga kläder).

Men frihet kan inte vara att bara få förverkliga sig inom givna begränsande ramar. Friheten kräver att vi kritiserar, hatar och river ramarna för att bygga helt nya förutsättningar. Bort med skuld och skam – hit med systraskap och kollektiv kamp!