Det var en kort tillställning. LO:s repskap, som är det högst beslutande organet mellan kongresserna, hölls i onsdags i Stockholm. På en och en halv timme var det över, och då inrymdes ett panelsamtal om den utbredda rasismen också. En samlad Karl-Petter Thorwaldsson höll ett kortare tal. Det svåra politiska läget kommenterades. Frustrationen över att ett marginaliserat miniparti som Kristdemokraterna har kunnat kasta in Sverige i ett, om möjligt, ännu mer osäkert läge än innan decemberöverenskommelsen slöts. Ilskan mot de borgerliga partiernas ovilja att hålla vad de lovat. Och flyktingkatastrofen. Den upptog en stor del av talet.
– Vi stänger inte gränser när människor flyr för sina liv, sade Thorwaldsson, men det är många medlemmar som känner stor oro för vad som händer nu. Vad ska hända med välfärden, med jobben? Fackföreningsrörelsen måste vara de första som möter oron med samtal om framtiden.
Så kom frågan om avtalsrörelsen upp.
– Jag blir deprimerad ungefär en gång per decennium. Nu blev jag deprimerad, sade Thorwaldsson och förklarade sedan mötet öppnat.
Det var en dyster Torbjörn Johansson, avtalssekreterare i LO, som gick upp som föredragande på nästa punkt på dagordningen: avtalsrörelsen 2016. Med ett stort antal möten mellan förbunden, förbundens avtalssekreterare och styrelse i backspegeln redogjordes för det förslag till beslut som alla närvarande ombud redan visste om, men som alla också visste skulle förändra allt.
De gemensamma målen lästes upp. Jämställda löner. Jämlika löner. Solidaritet och sammanhållning. Vad som sedan följde kan inte beskrivas som något annat än en, om än väl sammanbiten och tillbakahållen, allmän utskällning. Det var en klart irriterad Johansson som föredrog styrelsens förslag till beslut.
– Det är fruktansvärt tungt för alla. Ett misslyckande. Avtal 2016 ska bedrivas som enskilda förbundsförhandlingar.
Klubban föll.
Avtalsrörelsen är igång och 14 förbund går in i förhandlingar som 14 förbund, och arbetsgivarna kan vänta sig en riktig åktur. Det kan nog med största sannolikhet alla göra, förresten.
Tobias Baudin, vice ordförande i LO, var sammanbiten.
– Det är beklagligt att det inte gick att hålla ihop. Nu är det upp till vart och ett av förbunden att göra vad de kan för att gå framåt i förhandlingarna.
Också Carola Lemne, vd för Svenskt näringsliv, bekymrar sig, men påpekar att arbetsgivarna förväntar sig att de olika förbunden ändå låter industrins avtal vara normerande.
– För att värna jobben och konkurrenskraften i svenska företag är det centralt att ett avtal inom industrin blir det normerande avtalet i avtalsrörelsen och fungerar som utgångspunkt för förhandlingar på andra avtalsområden, uttryckte hon i ett pressmeddelande.
Men i verkligheten, en bra bit ifrån Lemnes önskningar om hur facken ska tycka och göra, går nu männen i industrin vart de nu vill gå, och ett stort och starkt Kommunal går in i avtalsrörelsen med krav på särskilda satsningar på undersköterskorna. De är en stor grupp och de är framförallt kvinnor. Det är dags att göra upp för dem – det borde gjorts för länge sedan.
Också Hotell- och restaurangfacket, ett förbund som organiserar i en bransch som till nästan hälften nu består av visstidsanställda, är redo.
– Det var tungt att gå ifrån LO-styrelsen i måndags. Under en lång debatt drev jag hårt att vi måste ta vårt ansvar för arbetarkollektivet och enas om en samordning. Dessutom ville jag ha gemensamma förhandlingar i trygghetsfrågorna. Det lyckades tyvärr inte. Nu ser jag framåt mot det fortsatta arbetet att förbättra löner och arbetsvillkor för våra medlemmar i HRF, säger Therese Guovelin, förbundets ordförande.
Det blev ingen samordning. Men en sak är säker. Vi kan se fram emot en spännande vår.
Läs också: Ledarbloggen: Nordea expanderar globalt
