Två månader före ett val handlar bevisbördan snarare om idag, om hur ideologin förändrats senaste decennierna, vad det finns för aktuella skärningspunkter med extremism. Men nej, den delen av vitboken kommer först vid årsskiftet. Arbetet tycks gå trögt. SD gnäller till och med över att Expo inte vill öppna sitt arkiv, samma Expo som man annars brukar avfärda som odugliga vänsteraktivister.

Så varför ens släppa vad som måste anses vara gammal skåpmat?

Svaret kommer genast, på ledarplats i några av Sveriges största tidningar. Där äter man rapporten glupskt som om den vore sockervadd.

PM Nilsson har i Dagens Industri drivit en alltmer intensiv kampanj för blåbrun regering. Han talade redan 2014 om att ”bjuda in SD”. 2018 ville han ”integrera” partiet. För honom är denna rapport ett välkommet argument. Titta, SD är inte vad det varit, för den som vill rannsaka sitt förflutna har redan genomgått förändring.

”Det är milt uttryckt ingen stolt historia”, skriver Nilsson pliktskyldigt, men:

”Det är en historia som ger ett särskilt ansvar. En välvillig tolkning av Jimmie Åkessons och Mattias Karlssons gärning är att de har avradikaliserat en från början potentiellt farlig rörelse. Partiet har lämnat försvaret av en svensk etnicitet, helt reviderat partiprogrammet, ändrat sin principiella inställning till invandring, kastat ut sitt radikala ungdomsförbund och ändrat åsikt om EU och Nato. Det är en utveckling som alla bör välkomna.”

Det är inte en välvillig tolkning. Det är på avgörande plan en tendentiös, målmedvetet falsk tolkning.

”Det svenska folket har släktskap med de människor som tog Sverige i besittning när inlandsisen drog sig undan. Svenskarna är således Sveriges ursprungsbefolkning och Sverige är svenskarnas land”, twittrade Richard Jomshof i våras – något att lägga till Björn Söders utläggningar om att judar och samer måste göra identitetsmässiga uppoffringar för att passera som svenskar.

Sanningen är att Nilsson bryr sig så mycket mindre om detta än att SD visat god vilja genom att svänga om välfärdsbolagens vinster.  

Borgerlig valseger och en stabil borgerlig maktbas är allt som betyder något. Blå eller blåbrun, det spelar ingen roll. Inte heller att Jomshof – han är alltså partisekreterare – häver ur sig sådana här saker:

”Islam, denna avart till religion, grundad av krigaren, massmördaren, banditen och slavhandlaren Muhammed, har ingenting i vårt land att göra.”

Kanske tror Nilsson på allvar att SD kan fostras av övriga borgerlig partier. Han vore inte den första borgerliga personen att lida av sådan hybris. 

Just detta perspektiv dominerar också kommentaren på Göteborgs-Postens ledarsida, där Håkan Boström menar att ”SD är på väg att bli en ofrånkomlig del av den svenska högern” och att partiet ”har potential att bidra konstruktivt till en borgerlighet som ibland brister i folklig förankring”. Allt övriga borgerliga måste göra är att ”hålla emot”. 

Ja, en blåbrun regering vore faktiskt en seger, ett slags crescendo: 

”Historien om SD:s långa väg från marginalerna till politikens finrum är också en historia i hur den svenska demokratin fungerar.” 

Här har SD redan blivit som de andra. Ett normalt parti.

”Jag tycker att Sverigedemokraternas retorik har förändrats”, sa också M-ledaren Ulf Kristersson i fjol.

När då? Exakt när då?

• 2016 avslöjas en film där Oscar Sjöstedt med välbehag berättar om hur hans tyska kollegor på ett isländskt slakteri brukade heila, sparka på fårkadaver och kalla dem judar. En rolig anekdot i det trygga sällskapet av andra sverigedemokratiska politiker (däribland Karlsson). Die Juden! Skratt. Sjöstedt var då ekonomiskpolitisk talesperson. Det är han fortfarande. SD ser gärna att han blir finansminister.

• 2016 berättar Expo att Sverigedemokraternas partiledning fördömer antisemitism men samtidigt ser mellan fingrarna när sådan uttrycks, både av toppskiktet och av folkvalda och tjänstemän ute i landet. Sverigedemokrater som delar vit makt-alstret ”Död åt ZOG!”, som hävdar att judar har den ”osynliga makten”, som förnekar Förintelsen, som lovar att bekämpa ”krokiga judegubbar”, som kallar en kriminologiprofessor för ”judesvinet”, som delar videosnuttar där det hetsas om ”sionistiska rasister”.

• 2017 avslöjar Dagens ETC att 14 stycken SD-politiker har kopplingar till nazistiska Nordfront (propagandacentral för Nordiska motståndsrörelsen). Ingen miljöpartist. Ingen socialdemokrat. Ingen centerpartist. En kristdemokrat. En vänsterpartist. Två moderater. 14 från SD.

• 2017 festar en SD-politiker under en flagga med texten ”Camp Auschwitz” (ett budskap som syntes bland högerextremisterna som stormade Kapitolium).

• 2018 kommer avslöjanden om politiker som applåderar Hitler, hånar Anne Frank (”coolest jew in the shower room”) och skriver om den ”judiska plågan”

• 2019 säger Björn Söder att det är finansmannen George Soros som ”drar i trådarna” i europeisk politik. En antisemitisk föreställning som är exakt den som Viktor Orbáns ungerska regering använder sig av.

• 2020 döms SD-politiker för hets mot folkgrupp, hänger på nazichattar, uppmanar till våld mot Black livs matter-demonstranter, sprider filmer med Ku Klux Klan. sprider bilder på Stefan Löfven med ett hårkors i ansiktet, kallar sig ”arisk krigare” och skriver ”HELL SEGER!” till partikamrater.

• 2021 varnar Mattias Karlsson i SVT-programmet Min sanning för att ”kulturmarxism” fräter på Sverige. Ett begrepp som omfamnats av den europeiska och amerikanska ytterhögern, som en uppdaterad variant på nazisternas kulturbolsjevism, alltså med ett tungt antisemitiskt arv.

Med mera, med mera, med mera.

Det tar aldrig slut. Det handlar inte om då. Det handlar om nu.

Och om att betydande delar av borgerligheten blundar för vad som sker nu, just nu, för att de så innerligt gärna vill ta över makten, och för att de ogillar socialdemokrater mer än obefintligt reformerade högerextremister, och för att de inte ser någon personlig risk i att släppa fram ett parti som hetsar mot socialister, feminister, hbtq-personer, muslimer och alla som överhuvudtaget opponerar sig.

Om någon förkroppsligar detta privilegium är det L-ledaren Johan Pehrson. Han säger till Svenska Dagbladet:

”Sverigedemokraterna brukar hävda att liberalismen kan vara en huvudfiende. Jag är inte hemlig med att nationalistiska strömningar och konservativt blod i ådrorna kan vara detsamma. Men vi kan finna varandra för att liberalismen skär sig som olja och vatten mot socialismen.”

Som hand i handske, liberaler och konservativa nationalister.

Han nonchalerar aktivt alla de väl dokumenterade exempel som nämnts i denna text och hundratals utöver dem – och garanterat tusentals därtill som inte medierna lyckats dra fram ur SD-gömmorna.

Finns det då ingen hederlig höger?

Det gör det. Som när Maria Eriksson kommenterar i Svenska Dagbladet: 

”Jämför det med Centerpartiet som för ett tiotal år sedan också publicerade en vitbok för att göra upp med sitt bruna förflutna. Anledningen till att dess historia inte är en belastning i dagens debatt är inte främst att den ligger längre tillbaka i tiden. Utan för att det är svårt att hitta centerpartister i dag som gör högerextrema eller rasbiologiska uttalanden. En vitbok hit eller dit gör ingen större skillnad. Vill Sverigedemokraterna göra upp med sin historia måste man förändra vad partiet är idag.” 

Så enkelt är det.

Och ja, SD är fortsatt ett rasistisk parti som vill stöpa om samhället i grunden.