Andreas Gustavsson: Det är skamligt att anklaga Zita för att vilja ha en Judenfrei bio

Det är klaustrofobiskt att lyssna på ”Ett hakkors i salt”, den dokumentär som Sveriges Radio släppte på Förintelsens minnesdag. Judiska barn berättar om sitt liv här i Sverige.

–  Jag fick dubbelkolla med mamma om jag kunde ha örhängena på mig när jag skulle till doktorn. Det är så mycket hat mot oss judar nu. Jag känner mig inte trygg i mitt eget land, säger en flicka.

Örhängena betyder davidsstjärnan.

Ett annat av barnen berättar att en skolkamrat påkallade hennes uppmärksamhet. Han ville visa henne just ett hakkors i salt, under lunchrasten.

Klaustrofobiskt, men inte uteslutande. För barnen vägrar så ofta de förmår det fängelse som antisemitism reser runt dem.

– Trots hatet är jag stolt judinna.

Det här är givetvis en strid de aldrig skulle behöva utkämpa. 

Det är ovärdigt. 

Det är inte vad vi vill att Sverige ska erbjuda den judiska minoriteten. 

Jag känner så väl igen vittnesmålen från intervjuer jag själv gjort. Med barn som navigerar sin tillvaro på ett sätt, och med insatser, som icke-judiska barn inte kan föreställa sig. Med föräldrar som dagligen tänker tanken att deras barn skola kan bli föremål för ett terrordåd. Med lärare som hamnar i situationer som de har väldigt svårt att hantera. 

Jag minns speciellt ett samtal med en lärare i Malmö, verksam på en skola där en flicka utsatts för systematisk mobbning för att hon är judinna, något som då hade uppmärksammats medialt. För denna lärare var det något som brast.

– Jag har lärt känna dem som oerhört fina, varma individer. Sedan ger de sig på den här flickan med sådant hat, och det är verkligen hat… Då är de förlorade för mig, även om de är barn. Det blir ett avstånd mellan oss, sa hen, för att sedan fortsätta:

– Jag tror vi måste vara ärliga. Barnen får det hemifrån, så är det. Det kan inte hålla isär konflikten Israel-Palestina och tjejen som de varit vän med i många år.

Får jag verkligen tycka det där? undrade hen, sliten mellan att dela en observation och sin motvilja att bidra till ytterligare polarisering.

Lösningen är inte tystnad. 

Lösningen är att vi ser antisemitism för vad den är, där den uppstår, oavsett var den uppstår, vad den får för konsekvenser. 

Men också att vi handskas varsamt med begreppet. Att försvara dess definition mot försök till kortsiktig politisering och ansvarslös expansion. 

Det är att visa omsorg om Sveriges judar och deras möjlighet att leva fullvärdiga liv i Sverige, utan rädsla och begränsningar.

Senaste åren har vi, anser jag, sett allt annat än ansvar.

Därför reagerar jag så hårt mot ledande kristdemokrater som tar tillfället att likställa antisionism och antisemitism.

Hur kan de inte själva se att de faller handlöst utför ett sluttande plan som de ständigt anklagar andra för att befinna sig i? Där man tvingar Sveriges judar allt närmare Israel, alltså suddar ut gränserna mellan flickan med örhängena – individen, en judinna i Sverige – och staten som leds av Benjamin Netanyahu och är under utredning för folkmord. Det blir effekten av att tolka kritik mot Israel som att den egentligen skulle handla om henne, om judar. 

Jag kan tycka att vi redan har för många som misslyckas göra distinktionen. Men nu sällar sig tyvärr Sveriges vice statsminister till den skaran.

Jag efterlyser precision.

Inte främst då för debattens skull.

Men för judars skull.

Och, inte heller oviktigt, för de som orättfärdigt utpekas som antisemiter.

Tove Lifvendahls bidrag i Svenska Dagbladet saknar precision, hon använder istället det slags grova pensel som lämnar spill både här och där. Genom att först etablera att antisemitism flyttar fram sina positioner. Sant. Det är ett faktum. Men sedan slinter hon vidare till att det inom akademin ”sätts tryck på universitetens styrelser att avbryta samarbeten med israeliska universitet” och till att bojkottrörelsen – som riktar sig mot israeliska produkter och tjänster – utöver ”en totalitär impuls” som går ut på att ”rent fysiskt skapa zoner i samhället till vilka endast rättrogna har tillträde”.

Hon skriver följande om Zita och andra inrättningar som anslutit sig:



”Markerade platser dit de inte är välkomna. Som det en gång benämndes: Judenfrei.”

Det är en oerhörd anklagelse.

Det är en makalös upplösning av begrepp som vi behöver skydda.

Ja, för judars skull.

Zita, som Lifvendahl anser praktiserar nazistisk metod, arrangerade för övrigt en visning av Claude Lanzmanns ”Shoah” på Förintelsens minnesdag.