Somar Al Naher: Det är hoppfullt att en invandrare blir Miss Germany

Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast är. Tyskland har just utsett sin Miss Germany. Av 2 600 personer som tävlade var det Rose Mondy, en kurd-syrisk tjej som vann skönhetstävlingen.

Genast började hatare på nätet attackera resultatet: 

"Så fröken Tyskland är inte från Tyskland … sorgligt och ironiskt." 

"Åtminstone är hon en kvinna", skrev förvånansvärt många, ett uppenbart riktat hat mot transpersoner. 

Flera av inläggen handlar om att ge stöd till högerextrema AFD, Alternativ för Tyskland.

Man kan nästan förstå varför det kokar i huvudet på en del. En nationell tävling ska välja ett utseende att ställa mot andra länders utseenden – och så vinner en tjej som är född i ett annat land. Vilket mindfuck.

Tävlingen har inte en särskilt smickrande historia. I Sverige arrangerades 1921 tävlingen "Den svenska rastypen", där deltagare skulle bedömas efter hur väl de ansågs representera den nordiska kroppen: lång, blond och ljusögd. Domare var Herman Lundborg, chef för Rasbiologiska institutet.

Enligt forskaren Tobias Hübinette kan den svenska tävlingen ses som en föregångare till senare skönhetstävlingar som Fröken Sverige och Miss Universum.

Efter andra världskriget försvann de öppna rasbiologiska inslagen i tävlingarna, men själva idén om att rangordna kroppar och utseenden som ska representera den egna nationen levde kvar.

Det intressanta med årets Miss Germany var att hon fick flest röster från tv-publiken. De tycker, till skillnad från hatarna, att hon är minst lika bra representant som någon som käkat bratwurst i generationer.

Vi opinionsskribenter fastnar lätt i att berätta hur hemskt det är med rasismen. Men vi berättar inte lika ofta om andra sidan.

Händelsen speglar vad som händer globalt. Å ena sidan en massa rasande arga, reaktionära människor som vill vrida tillbaka klockan, stänga gränser och dräglar över fantasin om "rena raser". Å andra sidan många fler som vill flytta gränser och ha en öppnare värld. 

Vi opinionsskribenter fastnar lätt i att berätta hur hemskt det är med rasismen. Men vi berättar inte lika ofta om andra sidan.

Nyligen avslutades Melodifestivalen. Vårt folkkäraste program, meckat i svensk tv, lägerelden som samlar gammal som ung i vintermörkret. I år leddes den av Gina Dirawi som har palestinska rötter. Här är mångfalden är lika självklar som Kalle Anka på julafton.

"Fundamentet i Melodifestivalen är en regnbåge. Dess själ och hjärta är queer. Tävlingen har utvecklats till en fristad där olika förtryckta minoriteter har fått uppträda och visa upp sig på bästa sändningstid", skrev musikjournalisten Markus Larsson på Aftonbladet i en av analyserna av Mello.

Vi har skickat Loreen till Eurovision – inte bara en gång utan två – för att representera oss. Hon är dotter till marockanska föräldrar. Vi har skickat Tusse, som kom till Sverige 2009 efter att ha flytt kriget i Kongo-Kinshasa med låten "Voices" som är en hyllning till alla migranter och minoriteter.

Vi har skickat svensk-samiske artisten Jon Henrik Fjällgren som är adopterad från Colombia och som skapat en unik och drömsk musikstil där jojken står i centrum.

Spegel, spegel på väggen där, 
här är Sverige som vackrast är.