Andreas Gustavsson: Det är helt rätt att GW vill skydda yttrandefriheten

Det är en princip vi alla borde kunna enas om, att politiker måste kunna kritiseras hårt, mycket hårt, för sina utspel och beslut – men att det inte gör underverk med demokratin att ta sitt missnöje hem till dessa politiker, hem till partner och barn. Där passeras en gräns. Oavsett hur fel en politiker har om, säg, Israels krig mot Gaza eller Sveriges benägenhet att svika kurderna när vinden kantrar.

Jag skrev om det här förra året, efter att gruppen Rojavakommittéerna utfört en aktion mot Maria Malmer Stenergards (M) adress där man ”informerade hennes grannar” om att utrikesministern ”aktivt stöttat folkmordspolitiken”. 

Jag fördömde tilltaget, även om jag delar aktivisternas syn på regeringens ryggradslösa hållning gentemot Israel. Metoden är ju genomusel, kontraproduktiv. Och, avslutade jag:

”Det finns inga ursäkter. Vidrigheterna i Gaza ger inte grönt ljus för att jaga politiker utanför yrkesrollen. Det måste gälla som princip. Nolltolerans. För det du är beredd att göra, kommer någon annan också vara beredd att göra mot dig. Om den utomparlamentariska vänstern inte klarar av att hålla den här gränsen kan vi nog föreställa oss vad det ger för mandat åt de högerextrema som från början föraktar allt som hör demokratin till och värdet av att folkvalda ska kunna utföra sitt uppdrag utan att den personliga tryggheten raseras.”

Men är det som kan anses vara olämpligt per definition också juridiskt klandervärt?

Nej, så behöver det inte vara. 

Men uppenbarligen vill många att det ska vara så enkelt. 

Därför puttas nu den annars så omhuldade nationalklenoden Leif GW Persson fram mellan agiterade debattörer och politiker som inte står ut med att han vill diskutera Rojavakommittéernas senaste aktioner utifrån en principiell linjedragning mellan yttrandefrihet och brottslig gärning.

Kort sagt, är det olaga hot att placera ut äpplen med påmålade Hitler-figurer utanför migrationsminister Johan Forsells (M) entrédörr, och att posera utanför Benjamin Dousa (M) med ett nedblodat dockhuvud?
Ja, menar åklagaren som kommer yrka på fängelsestraff för aktivisten från Rojavakommittéerna.

Nej, menar den anklagade, som hänvisar till sin yttrandefrihet.

Nej, menar GW Persson, som säger till TV4:

– Jag är oreserverat på gärningspersonens sida och det händer inte hela tiden.

Möjligen har den principiella dimensionen fördunklats en aning av att GW Persson samtidigt uttrycker att han är villig att stå för rättegångskostnaderna, samt att han delar uppfattningen att regeringen sysslar med ”närmast etnisk rensning”. 

Men den finns där, den verkligt svåra frågan, om vi som samhälle måste acceptera att vissa starkt provokativa manifestationer – och obehagliga, inte minst för personerna som drabbas – inte kan bekämpas med juridik eftersom att yttrandefrihet kan vara både skitig och ful och sårande och respektlös och konfrontativ utan att för den skull utgöra kriminell handling.

Så vad har ministrarna utsatts för.

Hot?

Eller yttrandefrihet?

”Hade GW haft samma inställning om det varit nynazister som hängt upp blodiga dockhuvuden utanför politikers hus”, undrar Linda Jerneck i Expressen.

Jag tror faktiskt att han hade haft det.

”Vi kan inte acceptera trakasserier, hot, hat eller våld mot dem som engagerar sig politiskt”, skriver Jonna Sima i Aftonbladet.

Det kan vi verkligen inte, vem som helst kan förstå hur detta skakat om både Forssell och Dousa, men något våld har inte förekommit, eller uppmaningar till våld för den delen. Hot? Det skulle då ligga i själva punkten för leverans, hemma hos, inte exempelvis utanför riksdagen. Men räcker det för att trumfa yttrandefriheten?

Det anser Håkan Boström på Göteborgs-Posten som tesdrivet svepande identifierar i alla fall ett ”förtäckt hot” som utpekar politiker som ”måltavlor”, ”legitimerar indirekt att de förtjänar att själva utsättas för blodigheter” och kan ”uppmuntra ensamagerande våldsverkare”.

Jag förstår deras olust inför det som skett, och deras behov av att rättsväsendet ska svara, och deras vilja att opponera sig när någon envisas att balansera aktivistens extremt invasiva metod mot aktivistens utrymme att bedriva politisk opinionsbildning. 

Jag vet bara inte om de har rätt.

Jag vet däremot att det här fallet är så viktigt – ja, just principiellt – att man nog ska låta sig styras av mer än den magkänsla som helt korrekt förmedlar att hembesök är förbannat obehagligt och definitivt demokratiskadligt.

Alldeles för många gjorde bort sig när Rojavakommittéerna hängde upp en Erdogan-docka i fötterna härom året. Något som av vissa inom Tidö kallades både sabotage och hot om våld. Innan de blev påminda om grundlagen. Och nej, dockan gick inte ens vidare till förundersökning.

Ibland är den extra tanken värd att tänka.