Jenny Bengtsson: Den tysta arbetarklassen kan bli arbetarrörelsens fall

Socialdemokraterna fick lite oväntat en pandemi som livboj för att hålla sig någorlunda flytande i opinionsmätningarna. Storhetstiden är över. Den tid man länge kunnat luta sig tillbaka mot, som det fortfarande berättas entusiastiskt om på fackliga kurser och i olika arbetarrörelseforum, den har passerat och lagts till handlingarna. Det är andra tider nu.

Idag tvingas fackliga sossar runt om i landet anordna protester, samla namnunderskrifter på verkstadsgolven och demonstrera emot den politik som förs. Den politik som förs av socialdemokraterna, alltså. Visst går det att resonera kring att det politiska läget under en tid varit minst sagt jobbigt, men det är svårt att förklara rent onödiga S-märkta politiska tilltag. Strejkutredning och inskränkningar av strejkrätten. Var det nödvändig politik? Knappast. Är det absolut nödvändigt att vidhålla stenhårda och inhumana migrationsregler i en tid då människor på flykt kanske mer än någonsin behöver hjälp? Knappast. Dessutom är det moderna gisslandrama som januariöverenskommelsen i delar utgör inte bara onödigt utan direkt ovärdigt. Här har vi ett parti som fortfarande gör anspråk på att vara arbetarnas parti, men som samtidigt under hot tvingar arbetarna att genomföra försämringar i sin egen trygghet.