Det är en torsdagskväll på Teater Tribunalen i Stockholm. På scenen står ett olivträd, sand är utspritt på golvet framför ett stängsel med taggtråd. Strålkastarna fokuserar på de två skådespelarna. Den ena är klädd i en brun kostym och keffiyeh, och den andra i en ljusblå klänning. Den palestinska teatergruppen Al-Harah kommer från Beit Jala i utkanten av Betlehem på Västbanken. De är på skandinavisk turné med pjäsen Meramieh. Den har svensk översättning på en projektorduk ovanför skådespelarna.
De gestaltar sex verkliga livsöden av palestinier under al-Nakba. Det är det arabiska ordet för ”Katastrofen”, när 750 000 palestinier blir tvungna att fly från sina hem 1948 för att staten Israel ska etableras där. Karaktärerna dansar dabkeh och dricker salviate, men springer och lämnar sina får när de hör militären bomba runt dem. Städer och byar blir etniskt rensade av den israeliska armén.
Det är svårt att inte tänka på Gaza. Men det handlar inte om Gaza. Det handlar om att påminna oss om den verklighet som palestinier har levt med sedan 1940-talet. Att behöva leva med flykt, ockupation och förtryck.
Västbanken är under en olaglig militär ockupation av Israel sedan 1967
– Scenkonst i Palestina är inte underhållning, det är livsnödvändigt, säger producenten Marina Barham till mig.
Både för utövare och för publik behövs kulturen för att förändra samhället, menar hon.
Al-Harah Theater håller sedan 20 år kurser och gör föreställningar för och med palestinska barn, kvinnor och människor med funktionsnedsättningar.
– Vi har inte mycket fritidsaktiviteter eller platser där vi kan uttrycka oss fritt, säger Marina Barham. Teater och scenkonst ger utrymme där man kan säga det man känner och ha en stark personlighet. Vi har arbetat med att ge en röst till kvinnor i Palestina.
Västbanken är under en olaglig militär ockupation av Israel sedan 1967. Den begränsar palestiniers rörelsefrihet med en mur och vägspärrar runt Västbanken. I området runt Betlehem kastar israeliska soldater in tårgas och ljudbomber in i skolor. Betlehem tillhör område A, och styrs av Palestinska myndigheten i Ramallah. Det ska inte finnas någon israelisk armé där. Ändå blir många palestinier godtyckligt arresterade, ibland för att ha skrivit eller gillat något på sociala medier.
Al-Harah Theater har funnits i 20 år, och var länge finansierad av EU. Sida skickade också bistånd för att stärka palestiniers yttrandefrihet.
Men 2019 kom ett nytt villkor från EU för att fortsätta finansiera kulturinstitutioner och föreningar i Palestina.
– EU och Sida har ett villkor som betraktar sju palestinska politiska organisationer som terrorister och därmed kriminaliserar vårt folk, säger Marina Barham. Det är därför vi tackar nej till finansiering.
Det blir en villkorad yttrandefrihet. Idag är Al Harah Theater en av 300 organisationer som vägrar ta emot pengar med det villkoret. De accepterar inte heller pengar från länder som skickar vapen till Israel, som Storbritannien och Tyskland. Så nu lever de på privata donationer.
– Jag är förfärad över att den svenska regeringen inte tillåter människor att protestera på svenska universitet, säger Marina Barham. Det är så sorgligt. Sverige finansierade vårt arbete för yttrandefrihet och nu förhindrar de sina egna medborgares rätt att uttrycka sig.
Under frågestunden efter pjäsen får tre personer i publiken mikrofonen. En kvinna vars pappa är född i Palestina, en annan palestinier som har bott i Sverige i fyra år och en man som kom från norra Västbanken för två månader sedan. Alla berättar vad föreställningen betyder för dem, att få se sitt lands historia bli gestaltad här i Sverige. De har svårt att hålla tillbaka tårarna.
I norra Västbanken är 40 000 personer just nu tvångsförflyttade av israeliska armén, enligt FN. Samtidigt pågår ett folkmord i Gaza. Berättelsen om al-Nakba är fortfarande aktuell 76 år senare. Historien upprepar sig. Därför är det värt att fortsätta berätta.
