För ett år sedan hade det aldrig föresvävat Busch att efterlysa mer dödligt polisvåld. Den blodiga testballongen hade varit otänkbar utan en idé som ligger outtalad i utspelet: idén att ett land har inre fiender. Inte bara demonstranter, stenkastare, bråkmakare. Dem kan man ogilla och straffa men inte skjuta ihjäl. Inre fiender, däremot, förefaller det rimligt att neutralisera. Grundförutsättningen för Buschs uttalande är militarism. Den inre fienden är en figur som förutsägbart uppstår ur skuggorna i den stund ett samhälle börjar mobilisera, mentalt eller fysiskt, mot en yttre fiende. Ingen utrikespolitisk brutalisering har inträffat utan inrikespolitisk brutalisering i bakhasorna.
Militarism är den ideologi som glorifierar krigets logik och tillämpar den på områden utanför stridsfältet. Begreppet militarism var länge ett helt centralt analysverktyg för vänstern, inklusive för den tidiga socialdemokratin, och har lämnat avtryck i bland annat Internationalens femte vers och dess uppmaning, mer ”edgelordig” än någonsin Hanif Balis, om att ”skjuta våra generaler”.
Men man behöver inte skjuta några generaler för att man är kritisk mot militarismen. Det är fullt möjligt att försvara värnpliktsarmén och stödja vapensändningar till Ukraina och samtidigt frukta militarismen. Militarismen är det militära tänkandet som blint och lättkränkt spiller utanför försvaret och in i andra samhällsdomäner. Och det svenska offentliga samtalet har sedan Rysslands invasionskrig blivit alltmer militaristiskt. Det tål få motsägelser och sparsamt med eftertanke.
Vissa exempel är mest bara pinsamma. Ett sådant var Wyndhamns och Heberleins lätt brunstiga drapa om hur kriget frambär en ny, sund maskulinitet präglad av ”tapperhet” och ”klassiska dygder”. Texten var en skrattspegel av krigseuforin 1914. Andra är farligare. Det gäller exempelvis delar av Nato-debatten. Medierna har dominerats så starkt av militärtugg att vissa grundläggande frågor överhuvudtaget inte tycks kunna ställas. En sådan: kriget har ju framför allt visat att Putins krigsmaskin var svagare än någon hade trott; varför beskrivs då den svenska positionen som nu så utsatt att vi är nödda att gå med i Nato? Det låter… hemskt ologiskt? Men ingen vill riskera att verka dum inför snubben från Försvarshögskolan och den självklara frågan ställs inte.
Genom beprövad erfarenhet vet vänstern att militarismen är en kraftfull kugge i det som brukar kallas reaktionen: Kriget kräver att vi slutar genustramsa. Kriget kräver att vi accepterar reallönesänkningar. Kriget kräver att vi tar resurser från välfärden och köper stridsrobotar. Ett socialdemokratiskt mötesprotokoll från 1921 manar till kamp mot reaktionär politik ”som avse att vrida utvecklingen bakåt” och ”på alla områden åter tvinga arbetareklassen tillbaka från sina erövrade positioner och pressa ned massornas levadsstandard.” Analysen var solklar, men tycks i stora stycken bortglömd idag.
Det största problemet med elitens militarism är att den alltid är villkorad, alltid beredd att servilt anpassa sig efter kapitalismens behov. Den stöttar Ukraina just nu, men bara under vissa villkor. Ett skamlöst exempel: arbetsgivarorganisationen Svensk Hamn har beslutat stämma Hamnarbetarförbundet för deras blockad av ryskt gods, ty den kan ”försvåra hamnens affärsförbindelser”. Ett än värre: den 24 mars röstade riksdagens näringsutskott ett enigt och rungande nej till Miljöpartiets förslag att stoppa import av rysk olja och gas (endast V röstade ja), ett stopp som Zelenskyj enträget bett om. En toapaus senare tog riksdagen emot Zelenskyj på storbildsskärm, med stående ovationer och tårögd beundran. Se där, en bild av hyckleri som inte så lätt förvinner från näthinnan. •
