Ledare. Andreas Gustavsson.

2021-09-09 03:00
Bild: Kollage/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Den fria kulturen är redan belägrad av blåbruna faran

Politik som premierar kultur som följer politikens agenda – och som saboterar kultur som gör motstånd.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Prenumerera digitalt

Från

39 kr

Beställ här!

Beställ senast 26 september så får du en hel månad för bara 39 kronor. Avsluta när du vill.

Prenumerera på papper

Från

327 kr

Beställ här!

Få tidningen både på papper och digitalt. Betala per månad.

Det är ett skrämmande reportage från Warszawa, från det moderna museet som ockuperats av en ny ledning som agerar på uppdrag av den regering som inte bara är konservativ utan också extremt aggressiv gentemot allt som kan misstänkas vara vänster, liberalt, feministiskt, invandringsvänligt eller hbtq.

Sköt er själva, svenskar! menar museets direktör som lägger ut texten om att Sverige har en så trång åsiktskorridor att vi mest liknar en diktatur. Ja, han tycker att hela vårt system kan jämföras med Mussolini.

Det är sanslöst.

Vi blir trollade av en statlig agent, i ett grannland, i ett land som tillhör EU.

Alla borde verkligen läsa den här berättelsen.

Alla borde följa den linje Polen – och Ungern – rör sig längs, för vi vet vart den slutar, vad som tar vid när det ideologiska projektet tystat all opposition.

Alla borde identifiera den minsta gemensamma nämnare som finns mellan dem och oss.

En konservativ men också radikal, revolutionär, omstörtande politisk kraft.

Sverigedemokraterna.

När jag ser verken som ställs ut i ”Political art” på Centrum sztuki współczesnej (CSW) känner jag äckel, så klart, det är ett av projektets primära syften, att provocera just sådana som mig. Det som kallas konst är kränkande utspel, rasistiska vrål från vitputsade väggar.

Säg allt du kan, vad du vill. Inga gränser.

Yttrandefrihet.

Judar? Kör bara kör. Araber? Släpp sargen, ta det till nästa nivå. Svarta amerikaner som mördas av poliser? Förlöjliga, håna, avmänskliga. Flyktingar? Våldtäktsvargar, mörka gestalter som kommer för kvinnor och barn. Total yttrandefrihet!

Men… Jesus som har sex?

Nej, absolut inte, censur.

Det är fruktansvärt, men det är också fruktansvärt banalt.

Om ytterhögerns avantgarde toppas med svenske nazikollaboratören Dan Park och debile dansken Uwe Max Jensen…

Det säger en del.

Jag dröjer mig vid ”In the ghetto”, ett tryck av Jensen. Det finns inga lager här, ingen dold substans. Judar som fördrivs av nazister. På detta är Elvis inklippt. Det är verkligen usel konst. Det är bara ett utfall mot Förintelsens döda och överlevare, inte minst mot Polens egen judiska spillra (10 000 återstår av tre miljoner). Det är, groteskt nog, en utlöpare till landets regering.

Varför?

Som en av de intervjuade säger till Dagens ETC:s reporter Christoffer Röstlund Jonsson: De förstelnade politikerna i Lag och rättvisa bryr sig egentligen inte alls om samtidskonst, de kastar istället finansiering över utpräglat folklig kultur, men de är samtidigt besatta av att riva ner institutionerna och förutsättningarna, att låta det som skulle kunna vara subversiv konst drunkna i kulturkriget.

Banalt kan dölja något livsfarligt.

Så är det med Sverigedemokraterna.

Den som läser deras förslag ute i kommunerna hittar pompösa skrivelser om krigarkonungar som förtjänar bronsbyst. Satsa på midsommar, satsa på valborg, vårda kultur och arv, respektera traditioner. Tillsammans bildar allt detta en vision, att det är möjligt att karva fram något essentiellt och evigt ur det moderna, föränderliga Sverige. En nostalgisk vision. Konservativ längtan att frysa i tiden.

Det kan vara mänskligt.

Det är också banalt.

Men, Sverigedemokraternas mer djupgående kulturpolitiska ambitioner rör sig kamouflerat.

Jaså, de vill uppföra en staty över Harald Blåtand! Och blir pryda av menskonst. Medierna älskar det där. Idiotierna. Vikingafetischen. Inskränktheten.

Medierna som partiet drömmer om att tukta.

Det är så mycket vi borde tala om nu, ett år före valet.

Den verkliga ambitionen.

Den är inte banal.

Den är inte nostalgisk, den är omstörtande.

Skär av bildningsvägar genom att slakta folkhögskolor. Minska anslagen för konst och annan kultur som inte bidrar till ”samhällsbygget”, för att citera partiets hemsida. Rensa ut det degenererade. Eller utmanande, det är vad man kallar det i Sölvesborg där bara ”klassisk och tidlös” konst ska köpas in hädanefter.

Har tillräckligt många förstått vad Sverigedemokraterna vill göra?

Biblioteken förvandlas redan till slagfält. 2018 tvingade Sverigedemokraterna i Mölnlycke biblioteket att ta ner sina Prideflaggor.

”Mina kollegor fick gå en golgatavandring med SD:s representanter och valförrättaren som pekade på vad som skulle tas bort. Så vidrigt förnedrande”, sa en anställd till SVT.

2019 krävde lokalpolitikern Steven Jörsäter i Täby att ett samtal på biblioteket om normkritik och hbtq skulle stoppas.

Ingen gräns mellan politik och kultur.

Tvärtom, politik som premierar kultur som följer politikens agenda – och som saboterar kultur som gör motstånd.

Det är risken med en blåbrun regering.

Du tror väl inte att Moderaterna och Kristdemokraterna skulle garantera att Sverige skyddas mot övergrepp som nu sker i Polen?

Den fria kulturen är belägrad.

Så starkt och potentiellt förgörande är hotet från ett konservativt, nationalistiskt maktövertagande.