Men det var då. För efter det har utvecklingen gått åt andra hållet.
Under alliansens tid vid makten gjordes stora förändringar på arbetsmiljöområdet. Förändringar – som i neddragningar. I dag har Sverige ungefär en arbetsmiljöinspektör per 20 000 arbetare. Det är många att hålla reda på arbetsmiljön för. Dubbelt så många som det borde vara, enligt Internationella arbetsorganisationen (ILO). Och inte oväntat har antalet inspektioner också sjunkit i takt med antalet inspektörer.

”I Sverige jobbar arbetarna utan knyst, en jobbare i Sverige håller takten och är tyst”, sjöng det gamla proggbandet NJA-gruppen som en musikalisk örfil mot etablissemanget. Orden är, dessvärre, i dag ganska passande. De flesta arbetare går till jobbet, gör sin grej, utför sitt arbete och går hem.

Det är ändå en relativt liten grupp som intresserar sig för paragrafer, tillbud och föreskrifter. Eller ens engagerar sig. De flesta arbetar ”bara”. Och är nöjda med det.

Det är ganska logiskt egentligen. Sverige har en lång tradition av samverkan mellan arbete och kapital. Den har gett mycket. Men samtidigt känns det inte helt befängt att tänka att den har resulterat i att många i dag tar sina rättigheter för givna och att detta i förlängningen också lett till en utbredd övertro till att arbetsgivare i Sverige sköter sig och gör vad de ska. Vi är ju överens om att vi alla ska vara snälla och göra rätt för oss. I Sverige gör vi alla rätt för oss, eller?

I år höjdes anslagen till Arbetsmiljöverket. Det var en välkommen höjning. Att vi har en myndighet som kan utföra inspektioner och trycka dit arbetsgivare som inte respekterar lagstiftningen är bra. Men, för att spetsa till det: lek med tanken på att problemen med arbetsmiljön finns där och dödar och skadar oss för att arbetsgivarna faktiskt skiter i oss. Att kapitalet skiter i oss så länge vår arbetsmiljö kostar pengar eller känns för omständig. För varför annars dör vi, uppåt 50 av oss, varje år, medan de klagar på ökad administration och ökade krav? Varför hör vi inga arbetsgivare protestera när vi dör? Varför fixar de inte så att vi slipper dö?

I onsdags morse gick en ung arbetare till sitt arbete. Han var 25 år gammal och arbetsplatsen var ett granitbrott. Han satte sig i grävmaskinshytten. Det hände något. En explosion. Stora stenar trängde in i hytten. Räddningstjänsten kämpade med att få ut honom. En stund senare var han död.

Han blev ytterligare en av oss. Som gick till sitt arbete för att aldrig återvända hem.  

Var är folkstormen? Var är alla händer? Om det är så att de är knutna i fickorna är det hög tid att lyfta dem och peka. Inte bara mot regeringen. Inte mot Arbetsmiljöverket. Inte mot varandra, utan mot de som har ekonomiska intressen i att nonchalera brister i arbetsmiljön och strunta i sina skyldigheter att säkerställa så vi slipper skadas eller dö när vi arbetar.

För egentligen kan Arbetsmiljöverket få hur mycket resurser som helst. Så länge de ansvariga inte också tar sitt ansvar kommer vi att fortsätta dö.