Ledare. Göran Greider.

2021-02-17 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Därför måste vi minnas Irakkriget

Invasionen av Irak orsakade ett ofattbart lidande i regionen, stärkte rustningsindustrin, ledde i slutändan till mer av ett övervakningssamhälle och tusen andra konsekvenser.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Ibland är politik ingenting annat än att minnas. Minnas övergreppen, folkmorden och folkfördrivningarna, det besinningslösa våldet och de ändlösa skuggor de lämnar hos folken. Det förblir en huvuduppgift för tänkande människor att bevara minnen av de fruktansvärda övergreppen. Vi har inget val, om någon form av humanitet ska bevaras.

Ibland etsar sig enskilda bilder fast: Den napalamskadade vietnamesiska flickan som skrikande springer på en väg. Fångarna som just befriats ur Auschwitz. Svarta slavar kedjade i skeppen över Atlanten. De döda i Gulag.

Men mycket oftare begravs massakrerna och förföljelserna i dunkel: Vem tänker på Taipingupproret som skakade Kina vid mitten av 1800-talet och kan ha lett till 20-30 miljoner döda och ännu fler döda i svält? Idag är uigurernas öde i Kina ett exempel på ett folkförtyck av ofattbara dimensioner.

Ingen enskild människa orkar hålla allt detta levande i minnet och därför blir det en oerhörd kollektiv uppgift för varje samhälle.

Under en jobbig sjukhusvistelse har jag sett det långa Dokument utifrån-reportaget, i fyra delar, som fått namnet ”Det var en gång ett Irak”. Vilken geopolitisk händelse har haft störst påverkan på liv och samhällen de senaste 20 åren? Mitt svar på den frågan är invasionen av Irak våren 2003.

Invasionen var folkrättsvidrig. Den byggde på felaktiga uppgifter om massförstörelsevapen i Saddam-regimens händer. Jag minns de där långa veckorna vårvintern 2003 när det ännu stod och vägde om en invasion skulle bli av. En av de största massmanifestationerna mot krigsplanerna som någonsin ägt rum på planeten inträffade den våren. Jag minns folkhavet i Stockholm, där mobiltrafiken kollapsade och den långa vandringen till den amerikanska ambassaden.

Det hjälpte inte, trots demonstrationer i alla världens stora städer. Men det där är lika viktigt: att hålla protestera och motdemonstrationerna vid liv i minnet.

Folkmassorna hade ju helt rätt. Invasionen som startade den 20 mars 2003 under det absurda namnet Operation Iraqi Freedom slet upp en enorm reva i hela den planetära politiska och sociala väven. Några år senare var Irak förvandlat till ett helvete och ett helvete som ständigt expanderade i krets efter krets: al-Qaida snart på plats och till slut S och det förödande kriget i Syrien med terrorvälde, massflykt, död.

Minnet är kort, särskilt av stora förödande imperialistiska aktioner. I Sverige kom anhängarna av denna imperialistiska aktion att kallas för bombhögern. Jag kommer aldrig att glömma ytligheten, kortsiktigheten och vurmen för militära ”lösningar” – fastän det aldrig är några lösningar – som en rad liberala och konservativa skribenter och partiledare då uttryckte i sin hämndlystna vurm för ett anfallskrig.

Men det är som om hela denna gigantiska händelse fallit ner i en brunn av glömska. Den dåvarande brittiske premiärministern Tony Blair har visserligen i plågade ordalag försökt tala om invasionen och dess enorma följder – men i ursäktande ordalag. Världen blev bättre utan Saddam Hussein, har han slagit fast. Och att Saddam var en diktator som upprätthöll ett skräckvälde, är det ingen tvekan om. Men alla de helvetets portar som öppnades när främmande soldater dök upp i Irak, vittnar om att de imperialistiska makthavarna helt enkelt inte klarar av att moraliskt hantera blodbaden.

Därför bör vi aldrig glömma vilka som hejade på invasionen – exempelvis USA:s nye president Joe Biden.

Andra kriser därefter har förstås försvagat det levande minnet av invasionen. Få minns nog idag det stora, blodiga slaget om Falluja, ett av de största slagen sedan Vietnamkriget. Dokumentärerna som sändes i SVT ligger fortfarande kvar på SVT Play. I mångt och mycket består de av amerikanska militärers ånger och ångest över hur fel hela invasionen var och hur fel allt snart hanterades. Och så, och framför allt: Vanliga irakier som sett makar och barnbarn dö av bomber eller förnedras av amerikanska trupper. Jag låg i en sjukhussäng, halvt paralyserad sent på natten, och såg den ändlösa paraden av lidande.

Invasionen av Irak orsakade ett ofattbart lidande i regionen, stärkte rustningsindustrin, ledde i slutändan till mer av ett övervakningssamhälle och tusen andra konsekvenser. Den massflykt som kriget i Syrien innebar bidrog med all sannolikhet till att göra islamofobin till ett än mer dominerande tema i västvärlden. Högerpopulism och högerextremism i västvärlden hämtade energi ur IS uppenbarelse och kunde använda flyktingvågorna för att mura upp en ny nationalism.

Att minnas förblir en radikal handling. Ingen enskild orkar bevara alla minnen av övergrepp och folkmord. Men vi bör alla sträva efter att hålla vid liv i oss de där ofattbara skuggorna från det mänskliga  lidande som orsakats av makthavares totala blindhet.