Jenny Bengtsson: Därför är det så rätt när facken kastar ut Sverigedemokrater

Bäst i klassen på uteslutningar måste ändå vara Sverigedemokraterna, som uteslutit förtroendevalda och partirepresentanter nästan på löpande band efter att de ertappats med att säga något rasistiskt eller som av en händelse råkade vara nazistsympatisörer. Någon gång, som om det vore ett tilltag för att hålla ihop en krackelerande fasad utåt, dikterade partistyrelsen ihop en ”nolltolerans” som tydligt skulle dra gränsen för hur mycket rasist man kunde vara innan man sparkades ur partiet och som skulle ge Jimmie Åkesson något att hänvisa till när han nödgades förklara alla otaliga uteslutningar för media.

Det är inte en mänsklig rättighet att tillhöra vilken förening eller vilket parti man vill i Sverige. Jag skulle mest sannolikt till exempel nekas medlemsinträde i SD om jag försökte gå med. Helt förståeligt – det är uppenbart att jag inte står för partiets politik, partiprogram eller värderingar. Visst, det skulle säkert kunna bli rätt roliga möten, för mig i alla fall, eftersom jag genom fackföreningsrörelsen fått gedigna mötestekniska kunskaper och bred förståelse för vad stadgar är och varför de finns och ska följas. Men nej. Våra intressen och värdegrunder kolliderar. De är inte möjliga att förena. Det är inte odemokratiskt – det är logiskt.