Ledare. Jenny Bengtsson.

2020-05-16 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Därför är det så rätt när facken kastar ut Sverigedemokrater

Idag har samtliga LO-förbund policys, stadgeskrivningar eller styrelsebeslut på att det är oförenligt med förbundens värdegrund om allas lika värde att kombinera en aktiv roll i facket med en aktiv roll i SD.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Bäst i klassen på uteslutningar måste ändå vara Sverigedemokraterna, som uteslutit förtroendevalda och partirepresentanter nästan på löpande band efter att de ertappats med att säga något rasistiskt eller som av en händelse råkade vara nazistsympatisörer. Någon gång, som om det vore ett tilltag för att hålla ihop en krackelerande fasad utåt, dikterade partistyrelsen ihop en ”nolltolerans” som tydligt skulle dra gränsen för hur mycket rasist man kunde vara innan man sparkades ur partiet och som skulle ge Jimmie Åkesson något att hänvisa till när han nödgades förklara alla otaliga uteslutningar för media.

Det är inte en mänsklig rättighet att tillhöra vilken förening eller vilket parti man vill i Sverige. Jag skulle mest sannolikt till exempel nekas medlemsinträde i SD om jag försökte gå med. Helt förståeligt – det är uppenbart att jag inte står för partiets politik, partiprogram eller värderingar. Visst, det skulle säkert kunna bli rätt roliga möten, för mig i alla fall, eftersom jag genom fackföreningsrörelsen fått gedigna mötestekniska kunskaper och bred förståelse för vad stadgar är och varför de finns och ska följas. Men nej. Våra intressen och värdegrunder kolliderar. De är inte möjliga att förena. Det är inte odemokratiskt – det är logiskt.

Det har under flera år nu varit rent av tragikomiskt att följa de reaktioner som följt då fackföreningar uteslutit eller stängt av fackliga företrädare som också samtidigt varit aktiva Sverigedemokrater med hänvisning till att gällande stadgar sagt annat än SD står för. Det har kallats odemokratiskt, orättvist och vidrigt. Skrikits Nordkorea. Första gången jag debatterade frågan om att neka fackliga uppdrag till aktiva i SD blev hemsidan för det fackförbund jag var aktiv i attackerad och kraschad. Jag fick ta emot enorma mängder hat och hot – en del dödshot.

Varje gång frågan varit aktuell under åren, i samband att olika förbund utövat sin fullständiga rätt att stänga av någon som inte ställde upp på de värderingar som förbundets verksamhet och mål grundades i, har reaktionerna varit i princip desamma. Samma människor som frustar SD2014!!!, SD2018!!!, en gång av oklar anledning SD2020!!!, eller SD2022!!! förordar allt från indragen yttrandefrihet till ”sparken” eller avrättning som straff för dem som försvarar sitt fackförbunds integritet. Men det är varken konstigt, kontroversiellt eller – hur mycket det än skriks om det – odemokratiskt för fackföreningarna att säga nej till aktiva Sverigedemokrater. Snarare är det – och har alltid varit – helt naturligt. Sverigedemokraterna har sin ideologiska grund i nazismen och fascismen. Partiets företrädare har aldrig varken insatt, genuint eller engagerat visat något intresse för frågor om likaberättigande på arbetsmarknaden oberoende av kön, ålder, hud-, hårfärg eller sexuell läggning. Fackförbunden, å andra sidan, har sin ideologiska grund i demokrati, jämställdhet och jämlikhet. Det handlar om motpoler.

Idag har samtliga LO-förbund policys, stadgeskrivningar eller styrelsebeslut på att det är oförenligt med förbundens värdegrund om allas lika värde att kombinera en aktiv roll i facket med en aktiv roll i SD. Det finns tunga skäl till det. Rasister, nazister och fascister har alltid hatat fackföreningsrörelsen. Det har yttrat sig i förföljelse, våld och mord inte bara historiskt utan fortsatt in i nutid.

För ett par år sedan uteslöts en SD:are ur Transportarbetareförbundet. Han skulle stämma förbundet i en måttligt intresserad Europadomstol. Tidigare hade en partikamrat till också försökt pröva samma fråga rättsligt, men tingsrätten och hovrätten avvisade stämningen och högsta domstolen meddelade sedan att man inte skulle pröva fallet.

I veckan dömdes slutligen en SD:are att betala 200 000 kronor i ombudskostnader till Handelsanställdas förbund efter att ha processat – och förlorat – i frågan om det var rätt av Handels att stänga av henne från sitt fackliga uppdrag med hänvisning till att hon också var aktiv kommunpolitiker för SD. En skiljenämnd förklarade att det mycket riktigt inte var möjligt att stå för Handels värderingar och SD:s samtidigt och att lojalitetskonflikter därmed kunde uppstå vilket således omöjliggjorde fackliga uppdrag.

När jag lägger ut en artikel om domen i sociala medier följer det vanliga ”ni ska utrotas” och ”ni ska krossas”. Åter igen påminns det om att ”SD inte kan stoppas” och att vi ”vänsterslödder” inte kommer att komma undan med detta. Och det är svårt att inte känna annat än omåttlig stolthet över att tillhöra en rörelse som står på sig och fortsätter sparka ut sådana som aktivt sällar sig till den där typen.

Och nu får väl ändå sakfrågan dessutom anses vara avgjord. Fackförbunden har sina värdegrunder. SD har sina. De står emot varandra. Det är inte svårare än så.