När Amanda Ilestedt nickade in ledningsmålet mot Italien i lördags morse, svensk tid, lyfte Sverige kollektivt. Jag vet inte hur många som satt och tittade på matchen och kanske åt frukost samtidigt, men det måste ha varit många som hann eller inte hann ställa ner kaffekoppen innan det var för sent. Det finns knappast någonting i världen som människor jublar så rakt ut inför som när det egna laget gör mål, särskilt efter att det länge sett så pass illa ut som det gjorde i början av Sveriges match mot Italien.
Svensk damfotboll framstår sen rätt länge som lika viktig som den olycksaliga svenska herrfotbollen. Man vet när ett lag parkerat sig i folkdjupet. Det är när man sörjer lika mycket när det förlorar – som i semifinalen i VM 2019 – som man blir glad när det går segrande ur en viktig match.
Fotboll är på ett nästan ofattbart sätt ett samhällsfenomen, såsom ingen annan sport är det. Det grundläggande skälet till det är att praktiskt taget alla någon gång i livet rört vid en fotboll, om så bara i form av en konservburk på en bit asfalt. Det går att spela fotboll i slummen och det går att spela i rika stadsdelar. Man behöver egentligen inte ha någon utrustning alls för att på lägsta gatunivå få igång en match. Jag är rätt säker på att de första människorna på ett eller annat sätt spelade fotboll, det vill säga sparkade saker till varandra.
Men eftersom fotbollen utlöser så enormt starka känslor leder den givetvis också till elände, till och med krig: I Sydamerika utbröt 1969, i VM-kvalet, krig mellan El Salvador och Honduras när Honduras förlorade. På svenska fotbollsarenor kan skådespel äga rum som liknar krigssituationer när insmugglade bangers kastas mot planen. Vissa av fotbollens supporterskaror är som bekant livsfarliga i sin toxiska manlighet. Fotbollen är på elitnivå dessutom invaderad av marknaden. Kapitalismen är i sig en permanent silly season och i fotbollen är den mer och mer närvarande, mycket på grund av alla reklampengar som står på spel. I fotbollsvärlden är pengarna som byter ägare numera i miljardklassen. På den franska stjärnan Mbappé har det nyligen lagts ett bud på 3,5 miljarder kronor av en saudiskt klubb.
Ett annat skäl till att fotboll så mycket är ett samhällsfenomen är att det är kollektiv som står mot kollektiv på gräset. När Ilestedt nickar in sitt mål är det inte bara hennes glädje vi ser. Vi ser ett helt lags glädje: Aslani, Blackstenius och alla kommer springande mot målgöraren. Alla skriker ut sin glädje. Varje socialt filter är borta: Känslorna kommer direkt ur kroppen. Även när en stjärna gör ett mål är det i slutändan kollektivet som jublar. Och tittarna eller åskådarna smittas, som om spelarna därute på planen eller i TV-rutan rörde vid oss.
Det är nästan lika komplext att analysera fotbollen i hela dess vidd, som det är att förstå ett samhälle och det beror på att samhället är så extremt närvarande i denna sport. Tennis, golf eller volleyboll orsakar aldrig några liknande konvulsioner. Kring den kollektiva fotbollen uppstår exempelvis hela tiden ett extremt språk, som ofta ligger nära krigstoner. När Sverige vann med 5-0 i lördags beskrevs det som att Italien råkat ut för en ”jättekross”. Egentligen är det ett ganska ruggigt ord. När bollen sitter i högra krysset i en match och målvakten står paralyserad hette det länge att förlorarna ”förnedrats”. Som om det handlade om skam.
Damfotbollen har vandrat en mycket lång väg innan den blivit en del av oss själva – oavsett kön - och också den är ett samhällsfenomen. Att kvinnor skulle kunna spela fotboll ansågs länge som en löjlig ståndpunkt. I årtionden arrangerades det larvmatcher mellan gamla gubbar och damer. Det var inte så länge sen som FIFA:s ordförande kunde chocka alla kvinnliga fotbollsspelare genom att föreslå att damerna skulle spela i mer feminina kläder för att dra mer publik och värna om femininiteten. Ägarna av ett ryskt damlag beordrade för ett tiotal år sedan spelarna att bära bikini på planen, för att höja publiksiffrorna. Fortfarande har damerna i eliten långt sämre betalt än männen. Och av världens kanske 120 miljoner registrerade fotbollsspelare utgörs än så länge knappt en tiondel av kvinnor.
Att damfotbollen numera är mer eller mindre självklar är inte bara ett sportfaktum: Det är ett fantastiskt samhällsfaktum. På många håll råder just nu en backlash när det gäller feminismen. Att damfotbollen numera är så pass självklar är ett historiskt framsteg som inte kan rullas tillbaka. Och själva damfotbollen är verkligen fortfarande mer öppen, mindre låst i det ängsligt övertaktiska, hellre offensiv än defensiv. I takt med att mer och mer pengar kommer att stå på spel även där, kan det nog tyvärr komma att förändras.
När nationalsångerna sjungs under pågående VM i damfotboll ser man en sak ganska tydligt: Damlagen klämmer i mycket mer i nationalsångerna än vad herrarna gör. Herrarna mer mumlar. Kanske är det så att herrspelarna lite mindre ser sig själva som företrädare för ett lag, ett större kollektiv, eller en nation än vad damerna än så länge gör: Damerna har ju historiskt sett ganska nyligen fått sin verksamhet erkänd som lika viktig.
Nästa gång du slår på TV:n för att se en match i damernas fotbolls-VM, inse då att du bevittnar en genomförd, progressiv samhällsomvälvning.
