Jag läser en fin essä av läraren Ramla Abdullahi (GP, 27 mars 2022) om hennes uppväxtort Bergsjön i Göteborg. Den sortens essäer och intervjuer med ortens barn är vanliga: Abdel från Hjällbo och Jasmin från Biskop. En gång var jag själv föremål för en liknande intervju; Cecilia från Gårdsten. Abdullahi står förvisso ut genom det finkänsliga öga med vilket hon beskriver sitt Bergsjön. Ändå blir jag alltid lite illa till mods av formatet. Det präglas av en outtalad men knivskarp inramning; intervjuobjektet förväntas älska sitt miljonprogram. Inte bara tycka att det är so-so eller helt okej. Utan just älska, och ta det i försvar. Abdullahis text ingår i en serie om göteborgska stadsdelar. I de övriga texterna saknas helt detta grundvillkor. Bö beskrivs som ensligt och självgott, Landala som ett lite sorgligt ärr efter 80-talsrivningarna. Men miljonprogrammen beskrivs så gott som alltid som levande, välkomnande och fulla av eldsjälar.
Man behöver nu inte vara Žižek för att förstå varför vi som är uppvuxna i miljonprogrammen vallas in i denna kärleksplikt. Naturligtvis beror det på att miljonprogrammen är under ständiga angrepp. De betraktas som hemvisten för nästan allt ont som sysselsätter det offentliga samtalet; gängkriminaliteten, kvinnoförtrycket, skolmisslyckandena, islamismen och narkotikahandeln för att bara nämna några. Den upplevda kärleksplikten till miljonprogrammet är psykologiskt begriplig. Men den är ett problem. I praktiken hindrar den alltför ofta miljonprogrammets barn från att tala högt och klart om det som verkligen kännetecknar det: fattigdomen.
Fattigdomen i de invandrartäta förorterna börjar bli alltmer förtvivlad och akut. I februari, inklämd mellan omikron och Ukraina, publicerade Lunds universitet en rapport vars innehåll under andra omständigheter nog hade betraktats som sprängstoff. Martin Nordin, docent i arbetsmarknadsekonomi, visar hur levnadsstandarden de senaste 30 åren har sjunkit kraftigt i de invandrartäta områdena – och det samtidigt som sysselsättningen ökat. På 90-talet var den disponibla inkomsten i de mest invandrartäta områdena sju procent lägre än i övriga riket. Idag har den fallit till att vara 34 procent lägre. Det innebär att i Malmös och Göteborgs fattigförorter är den disponibla inkomsten ungefär hälften av det den är i sagda städerna i övrigt. Det motsvarar skillnaden i levnadsstandard mellan Sverige och Kazakstan. I Stockholm är gapet ännu större. Detta, ofattbart nog, trots att sysselsättningsgraden som sagt ökat mer än i resten av landet. Det betyder att arbetstimmarna och ansträngningen i orten ökar, medan inkomsterna faller.
Om någon annan grupp, säg kvinnor eller glesbygdsbor, hade rasat i levnadsstandard gentemot totalbefolkningen på detta vis hade vi knappt talat om något annat. Eller som rapportförfattaren mer lakoniskt skriver: ”Det saknas insikt om problemets omfattning”.
Vidare är det omöjligt att bortse från den stora, feta, röda pilen mellan snabbt fallande levnadsstandard och de förortsproblem som det offentliga samtalet är upptaget av. Det gäller givetvis kriminaliteten men kanske tydligast skolresultaten; vi vet att skolresultat i allt högre utsträckning är beroende av socioekonomisk bakgrund, varför uppgiften att få upp skolresultaten samtidigt som den socioekonomiska standarden rasar ter sig som definitionen av ett Sisyfosuppdrag – ett uppdrag som vi peppigt ålagt lärarkåren för att sedan titta bort.
Rapportförfattaren är djärv nog att föreslå en reform: ökat barnbidrag med tusen kronor till alla som bor i hyresrätt. För bara några veckor sedan hade det varit en liten galen idé, man sprider minsann inte helikopterpengar omkring sig till behövande grupper lite hursomhelst. Idag strösslar regeringen med helikopterpengar just lite hursomhelst och förslaget framstår snarast som modest. •
