Cecilia Verdinelli: Därför tvingas vi att älska miljonprogrammen

Jag läser en fin essä av läraren Ramla Abdullahi (GP, 27 mars 2022) om hennes uppväxtort Bergsjön i Göteborg. Den sortens essäer och intervjuer med ortens barn är vanliga: Abdel från Hjällbo och Jasmin från Biskop. En gång var jag själv föremål för en liknande intervju; Cecilia från Gårdsten. Abdullahi står förvisso ut genom det finkänsliga öga med vilket hon beskriver sitt Bergsjön. Ändå blir jag alltid lite illa till mods av formatet. Det präglas av en outtalad men knivskarp inramning; intervjuobjektet förväntas älska sitt miljonprogram. Inte bara tycka att det är so-so eller helt okej. Utan just älska, och ta det i försvar. Abdullahis text ingår i en serie om göteborgska stadsdelar. I de övriga texterna saknas helt detta grundvillkor. Bö beskrivs som ensligt och självgott, Landala som ett lite sorgligt ärr efter 80-talsrivningarna. Men miljonprogrammen beskrivs så gott som alltid som levande, välkomnande och fulla av eldsjälar.

Man behöver nu inte vara Žižek för att förstå varför vi som är uppvuxna i miljonprogrammen vallas in i denna kärleksplikt. Naturligtvis beror det på att miljonprogrammen är under ständiga angrepp. De betraktas som hemvisten för nästan allt ont som sysselsätter det offentliga samtalet; gängkriminaliteten, kvinnoförtrycket, skolmisslyckandena, islamismen och narkotikahandeln för att bara nämna några. Den upplevda kärleksplikten till miljonprogrammet är psykologiskt begriplig. Men den är ett problem. I praktiken hindrar den alltför ofta miljonprogrammets barn från att tala högt och klart om det som verkligen kännetecknar det: fattigdomen.