Jari Söyrinki: Kirunaborna bör ta makten över gruvorna

Det började med fest. Den gamla träkyrkan skulle räddas undan rivning och det statliga gruvbolaget öppnade börsen. Det blev två dagar av livesändningar på storbildsskärmar, gratismat och “mänskliga murar” runt kyrkan för att skydda den från alla nyfikna besökare. Sen kom smällen. 

Efter flytten meddelade gruvbolaget att nästan hela den gamla staden ska rivas inom tio år. Men det gick lite för fort – det slog gnistor i friktionen mellan fest och undergång. 

Ur sorlet trängde kritiska röster fram, som författaren Ann-Helen Laestadius, tidigare gruvarbetaren Karin Stöckels och kulturprofilen Alex Olofssons. Jag skrev själv i Aftonbladet och läkaren Carolina Ahlberg formulerade ett antal krav i Dagens Nyheter.

Att folket nu går in i skarpt förhandlingsläge är hoppingivande i en region som länge lidit av underutveckling. Malmen ska fram snabbare och billigare. Det får inte finnas några hinder. Men de officiella motiven för denna egenmäktighet blir allt mer oklara.  

Ägarna kunde länge framställa sig som världsräddare: Det gröna stålet skulle radikalt sänka koldioxidutsläppen. Sverige skulle ta täten. Den pitchen ges numera bara åt turister och journalister. 

Nu är ledmotivet att mata den omättliga krigsapparaten. "Fokus har gått från klimat till försvarsindustrins behov”, sa avgående vd Jan Moström vid bolagsstämman. "Klimatfrågan har halkat ner till tredje eller fjärde plats.” 

Och LKAB:s nye ledare, Johan Menckel, sitter naturligtvis också i vapentillverkaren Saabs styrelse. 

Kirunas öde debatterades nyligen i riksdagen. Där kunde näringsminister Ebba Busch berömma sig själv och lova en god fortsättning, eftersom "gruvor i Sverige ska tjäna det svenska folket, gruvor i Sverige ska tjäna kirunaborna”.

Det var en oväntat generös formulering. Men den har inget med dagens tillstånd att göra.

LKAB förser staten med makt och pengar genom högkvalitativ järnmalm och arbetskraft, sällsynta jordartsmetaller och löpande vinstutdelningar. Staten tjänar i sin tur klassintressena hos en försvinnande liten del av medborgarna.  

Staten har spelat huvudrollen i Malmfältens långvariga nedgång och nu pekar alla pilar mot avfolkning och nedmontering, med undantag för den minimala samhällsservice som krävs för FIFO (influgen arbetskraft) och NATO (Kiruna ingår i DCA-avtalet med USA).

Desto märkligare blir det då att Kirunas kommunalråd Mats Taaveniku, på en presskonferens med LKAB, lägger sig med tassarna i vädret. Kommunen avhänder sig bestämmanderätten till regeringen i helt grundläggande frågor.

Kvarstår gör trötta mantran om att "staten måste kliva in” med allt från konfliktmedling till investeringsstöd och lagstiftning.  

Men staten har klivit in alldeles tillräckligt. Se bara hur den körde över kommunen i frågan om en grafitgruva i Vittangi. Körde över, backade och körde över igen. Samtidigt som Moderaternas gruppledare hotade med statlig tvångsförvaltning.

Då menade Mats Taaveniku att agerandet "undergräver det kommunala självstyret”. Nu, när det gäller hela stadens framtid, så överlämnar han styret självmant. 

Ska vi nu tala om förvaltning, så borde gruvindustrin kontrolleras av ortsbefolkningen, med de sammanhållna gruvarbetarkollektiven i spetsen. Där finns makten till självstyre och ägardirektiv som inte leder till utarmning.

Ska vi tala om att omvandla en stad så måste det aktivt inkludera dem som bor och verkar i den. 

Inte genom "tusentals informationsträffar” i LKAB:s regi utan genom tusentals möten organiserade av grannskap och föreningar för att kartlägga behoven, underbygga planeringen och bevaka verkställigheten.

Så går en förhandling till, om man vill mötas som någorlunda jämlika parter.