Ju värre kris, desto högre börsuppgångar.

Men det här beror inte på en presidents hälsa och det beror inte heller på ”återkomsten” efter sommarens massaker på företagens marknader, det beror inte på nya innovationer eller nya företag med nya lösningar. Och det beror inte på ökad produktion, ökade vinster eller att nya marknader öppnat sig.

Börsuppgångarna är betydligt mer sensationella än så, de berättar om ett skifte i själva kapitalismen där en ny kraft tagit över och ökar börsernas värde, det vill säga ökar rikedomen hos de få procent som äger världens företag

Den nya aktören är visserligen gammal och har länge baktalats av de nyliberala ekonomerna och deras media följare, men nu styr den ekonomin som aldrig förr och ingen protesterar.

Aktören är självklart staten.

Aldrig har den offentliga sektorn gett så mycket till de finansiella marknaderna som idag.

Vi talar om ett systemskifte som borde vända upp och ner på det offentliga samtalet.

Det är inte de privata företagen som driver kapitalismen vidare idag.

Det är staten.

Jo, det är sant, under allt finns den verkliga världen. Den vi känner till. Alltså jobba, äta, betala hyran, oroa sig för sjukdom och arbetslöshet och sedan fortsätta med vardagen såsom den är. Men den verkliga världen är inte motorn bakom den fantastiska uppgången på alla kapitalmarknader, det är staten – och orsaken är väldigt enkel.

Politiken har ett val som kortfattat är ungefär det här.

Antingen stöder staten, via centralbankerna, allt finanskapital med tillskott, nya krediter, uppköp av marknader som egentligen borde kursa (som bostadsobligationer i Sverige eller skräpvärdepapper i USA. Eller också blir det storkris. Börskrascher och bankkriser där tillgångarna halveras och ingen vågar agera. För att rädda världen från finanskraschen 2008-2009 satsade staterna över 17 000 miljarder dollar, enligt IMF. Det motsvarar runt 150 000 miljarder kronor. Det var gigantiskt då men är litet idag.

Det finns i praktiken ingen gräns för hur mycket ECB, Fed eller små efterföljare som Riksbanken kan pumpa in i nya pengar och stödköp för att det som är en verklig kris, inte ska få bli det på finansmarknaderna.

Det här är på en ny nivå, ju större en kris är i verkligheten (och det är svårt att göra den större än en pandemi) desto mer kapital får finansmarknaderna.

Ägarna har accepterat det. Man vet att man aldrig kan förlora, nedgångar kommer automatiskt följas av uppgångar eftersom staten parerar genom att ge ännu mer pengar till ännu mer lån via banker.

Staten är den enda som tar risken i ett ekonomiskt system som påstår att det är de privata som är risktagarna. Förut var det de rika som lånade till företag, idag är det till staten de säljer sina lån.

Det här får politiska konsekvenser och jag tror vi varit lite naiva inför de skeenden vi ser framför oss.

Trump som president är möjligen en ovanligt clownartad sådan men den ekonomiska politik han bedriver har som mål att aldrig, inte på något sätt, acceptera nedgångar på börser och finansmarknaderna.

Istället för en politik som utgår ifrån att ”ena nationen” handlar politiken om att skapa motsättningar på alla fronter där det går. Rasism, högerextrema grupper som uppmuntras, kvinnohat och attacker på själva demokratin handlar inte om en politik som spårat ur (vilket våra svenska liberaler tror) utom om en politik som skapar utrymme för en ständig krishantering som ständigt betalas av staten.

När staten är de rikas outtömliga bank ändras politiken.

Det här är en ny slags högerpolitik, inte helt olik gamla tiders fascism, där statens makt ensidigt används till att direkt stödja kapitalägarna, de stora företagens ägare, medan alla andra ska vara oroliga och gärna rädda och lägga sina liv i händerna på konspirationsteoretikers bortförklaringar.

Det viktiga är då att se bakom nyheterna, se de stora kapitalflödena, inte de arga Twitterflödena.

Här i Sverige hörs alltmer av förvånade röster som undrar hur i all världen staten kan hålla på och stödja banker som sysslar med olaglig penningtvätt, stödja ett alltmer privat pensionssystem som ger allt lägre pension, stödja privatisering av verksamheter trots att det faktiskt blir dyrare och sämre och slår sönder den välfärd som tog så många år att skapa. Hur kan vi ha rut-satsningar samtidigt som den verkliga fattigdomen sprider sig?

Bland borgare finns det en myt om att socialister driver statligt intervenerande i ekonomin. Fast sanningen är att staten är deras maktinstrument.

Det verkliga motståndet kommer inte skapas via staten, det är rörelser som tvingar fram politiska förändringar.

Vill man bekämpa ojämlikheten är en demokratiutredning lite värd jämfört med en lönekamp för kraftigt höjda löner.

Vill man bekämpa fossilbolagens förstörelse är massrörelser som den mot Preem viktigare än partidebatter om omställning.

Motståndet är det vi gör, inte det vi tycker.