Det är den frågan som ska avgöras på söndag när L håller sitt partiråd. En svag majoritet i partistyrelsen röstade för att partiet ska gå till val som en del av borgerligt regeringsunderlag, även om en sådan regering också kräver stöd av Sverigedemokraterna.
Alla i partiet är inte med på det här tåget på väg mot avgrunden. Stockholmsliberalen Jan Jönsson har samlat de som vill fortsätta att hålla avstånd till SD.
”Det kommer gå i små steg och det blir svårt att veta när man ska dra linjen. Det riskerar att bli en förskjutning från liberalismen mot något helt annat.”
Så beskriver han vad som är på väg att hända i en intervju i Dagens Industri.
På söndag ska alltså 65 ombud avgöra om Liberalerna ska kasta sig ner för samma rutschkana som Moderaterna och Kristdemokraterna redan har fått upp farten i. En där gräns efter gräns blir otydlig och där SD kan utnyttja fartblindheten för att driva allt ännu längre.
Jimmie Åkesson håller i taktpinnen.
Invandringsstopp håller redan på att omvandlas till återvandring.
”Jag har inget problem med att det uppstår ett tryck på människor som inte är en del av Sverige”, säger han i Dagens Nyheter när han får beskriva vilka förhoppningar han har på det nya blåbruna samarbetat som han nu bjuds in i.
Tal om volymer har redan omvandlats till netto. Inga in, fler ut. Då blir det minus på sista raden. Fler ”utlänningskontroller”, en strypt tillgång till socialförsäkringssystemet för att skapa det här trycket på ”människor som inte har etablerat sig här, som inte är en del av Sverige, som lever segregerat i en förort”. Gränsen för vem som är en del av Sverige är mer än suddig. Det kan vara du, det kan vara jag. Du kan vara svensk i dag, men vem vet om du är det i morgon.
Var ska den linje dras som Jan Jönsson pratar om?
Av samma rädsla för att försvinna, som Liberalerna nu visar, har Kristdemokraterna redan låtit sig slukas. Det skulle i dag vara svårt att gissa om det är KD eller SD som är avsändare om deras uttalanden kom osignerade. Ebba Busch säger själv när hon intervjuas i Ekots lördagsintervju att partierna delar ”grundläggande problemformulering och grundläggande riktning”. Framför allt på tre områden. Sjukvården, migrationen och rättspolitiken. Vad är det för sjukvård vi får om tillgången till välfärd framför allt ska avgöras av om du är tillräckligt mycket en del av Sverige? Vem är svensk nog för en cancerbehandling? Bor du i en segregerad förort, ja då kan du inte få de här diabetessprutorna.
Jan Jönsson har all anledning att varna för en förskjutning från liberalism mot något helt annat. Mot en statlig rasism som legitimeras av partier som tidigare stått upp för motsatsen. Som rest sig från soffan och lämnat rummet när de främlingsfientliga trätt in.
Den här legitimiteten är redan här, tycker PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri. Han kallar det för en klar framgång för ”väljarna, demokratin och landet” att det nu finns i hans ögon ”två legitima alternativ”. Ett med M, KD, L och SD som regeringsunderlag. Ett annat med S, MP, C och V. Bättre att SD är med än att Sverige ska kastas in i en ovisshet efter varje val, skriver han.
Det är inte förvånande att det låter så från det hållet. Dagens Industri har som näringslivets husorgan lobbat hårt för att SD ska släppas in. Ända sedan Svenskt Näringsliv med hjälp av bjudmiddagar och löften om en biljett till finrummen fick SD att svänga i frågan om vinster i välfärden, vet vi att för näringslivet är det alltid viktigare att tjäna pengar än att värna om demokratin. Och med en blåbrun regering kommer det så klart att bli enklare. Bättre med rasister i regeringen än med osäkerhet på börsen. Men det är inte samma sak som att det är legitimt.
Liberalerna går en tuff framtid till mötes. Oavsett vilket val de gör på söndag riskerar partiet att åka ur riksdagen vid nästa val. Som Martin Liby Troein, chef på Dagens Nyheters ledarredaktion, säger här i Dagens ETC:
”Kan man inte försvara sin egen självständighet, varför behövs Liberalerna då?”
Men det finns fortfarande ett viktigt beslut för partiet att ta. Vill man lämna som ett parti som in i det sista ändå höll gränsen mot rasisterna eller som ett parti som lät det sluttande planet leda rakt ner i avgrunden?
