Nu finns en överenskommelse. Till slut valde Centern och Liberalerna att det var sämre med en SD-stödd än en S-ledd regering. Det finns en del bra saker i överenskommelsen som pengar till kommuner och landsting, bygge av Norbottniabanan, viktiga klimatsatsningar och några mindre välfärdsreformer. Men det gå inte att blunda för att det till största delen är högerpolitik, och vissa strukturella förändringar är riktigt skadliga. Marknadshyror i nyproduktionen och fler undantag i turordningsreglerna i LAS till exempel.

Som socialdemokrat är det så klart omöjligt att omfamna den politiken. Den leder i helt fel riktning. Men det var vad som krävdes för att få Centern och Liberalerna att tolerera en socialdemokratisk statsminister. Var det för dyrt? Svårt att säga, men marknadshyror på hela bostadsmarknaden eller helt nedmonterad LAS hade varit värre. Dessutom genomfört av en regering som inte bara var mörkblå, utan som normaliserade ett brunt inflytande över politiken.

Kristersson trodde nog ända in på det nya året att han skulle vara den moderatledare som ändrade den politiska skalan i Sverige. Genom att öppna upp för brunhögern skulle han skapa förutsättningar för ett mörkblått maktinnehav under lång tid framöver. Moderaterna sneglade säkert på hur deras systerpartier i Europa gjort. Där har de inte bara vridit utvecklingen i konservativ riktning, utan också försvagat både socialdemokrater och andra progressiva krafter. Högern i stora delar av Europa har både hårdnat och vuxit genom att öppna för nationalistiska, populistiska eller fascistiska partier.

Sverige valde en annan väg. De två mindre liberala partierna lät det inte ske och socialdemokraterna tog ansvar för landets bästa. Att mota bort fascismen från regeringsinflytande är bra, men det räcker inte. Om vi ska mota bort de idéer som skiktar och ställer människor mot varandra måste vi bryta grogrunden för rekrytering till totalitära ideologier. Det finns inga bättre verktyg för det än frihet och jämlikhet. Den ekonomiska, kulturella och sociala jämlikheten måste öka och varje enskild människa måste befrias från bojor av klass, kön eller kultur som håller henne tillbaka. Sverige behöver en massiv satsning på ekonomisk omfördelning och generell välfärd. En överenskommelse med liberala partier ger inte de förutsättningarna, men det gör socialdemokratisk politik. Det krävs tydligt formulerad progressiv politik för framtiden för att det som nu offras för att ta ansvar inte ska vara förgäves, för att det inte ska leda till ett sluttande plan åt höger. Om Socialdemokraterna inte ska kletas samman med en mittensörja av politik krävs både styrka och tydlighet.

Det är svårt att både leda en regering och att formulera kritik mot beslut den genomför, men helt avgörande. Socialdemokratin måste klara av att i nästa valrörelse rakryggat stå upp för att ta bort undantag i turordningen, skapa ordning på hyresrättsmarknaden, peka ut en riktning för ökad trygghet för landets löntagare och jämlikhetsreformer i välfärden som både ökar tryggheten och omfördelar resurser. Det duger inte att guppa runt på 30 procent och neråt. Även om Vänsterpartiet kommer att kunna stärkas något i en tydligare oppositionsroll kommer de inte att bli så himla mycket större. Det går inte att lägga sin förhoppning där. Även om en stark vänsteropposition behövs så är det i socialdemokratin vänsterinriktningen är avgörande.

Jag är glad att Sverige valde en annan väg än att släppa fram Sverigedemokraterna till makten. Det är bra för landet, men priset var högt. Inte minst för den som vill se mer av socialdemokrati. Men som i hundra års tid är det bara socialdemokratin självt, dess medlemmar och de människor arbetarrörelsen företräder som kan rusta organisationen stark och tydligt progressiv. Just det är helt nödvändigt för att vinna förtroende för en framtid som leder vidare från det mittenklet landet hamnat i.