Jag var inget A-barn i skolan, men det var inte heller så att jag hade svårt, men jag hade väldigt mycket annat på gång och intressen som inte fick plats i skolan. Jag minns till exempel när jag kom tillbaka från ett sommarlov och skulle börja tredje klass. På sommarlovet hade jag varit på mitt första läger någonsin. Det var ett vänsterläger arrangerat av dåvarande VPK:s barnorganisation med tema Nicaragua måste överleva. Jag som flyktingbarn från Chile hade trots min ålder ändå lite koll på det här med diktatur, förföljelse och tortyr, men det jag fick med mig från det här lägret var att det inte bara var något som drabbade vuxna, utan i allra högsta grad barn. Vi kom i kontakt med barn som var barnsoldater i gerillan och riskerade att dödas eller döda. De gick inte i skolan eller lekte med kompisar som jag. 

Så när jag kom tillbaka till skolan och jag ville att vi skulle prata om detta och göra något åt det, så tyckte inte fröken att det fanns plats för det där. Då började mitt politiska engagemang och det gick ofta före skolan när jag tyckte att det var viktigare än att läsa om svenskt jordbruk eller räkna andragradsekvationer.

Efter att ha gått om andra året på gymnasiet tog jag studenten med medelmåttiga betyg, men jag var glad ändå. Jag hade kommit in på journalistlinjen på Strömbäcks folkhögskola, som inte hade betygsintag utan antagningsprov, vilket jag klarade utan problem. Det som däremot var problem var att få ett jobb som journalist i Västsverige, där jag ändå ville vara. Så jag blev medielärare på en högstadieskolan i Trollhättan och tyckte att läraryrket var otroligt roligt, så lärare ville jag bli. Där satte dock gymnasiebetygen stopp. Jag sökte därför in på Komvux för att läsa upp mina betyg i princip alla ämnen. 

På Komvux upptäckte jag vad kul det var att plugga. Lärarna hade också en helt annan attityd mot en än vad jag upplevt i både högstadiet och gymnasiet. Nu ville jag verkligen lära mig och betygen kom bara som en bonus. Jag kom in på lärarprogrammet, men ganska snart därpå kom jag också in i riksdagen. 

I riksdagen satt jag under åtta år i utbildningsutskottet, 2006-2014, under den tiden som Jan Björklund (FP, L) var skolminister och fuckade upp mycket av det som möjliggjorde det livslånga lärandet och gjorde slut med bildningstanken. Förutom att han och den borgerliga regeringen slaktade anslagen till Komvux så satte de också stopp för att läsa upp betygen på det sätt jag hade gjort. Så om du var en medelmåtta på gymnasiet så skulle du bara få leva med det, skylla dig själv. Det var också under den här tiden som gymnasieskolan delades upp i program som gav högskolebehörighet och inte. Vissa elever ansågs inte ha nytta av historia eller lika mycket svenska som andra. 

Skolpolitiken under denna tid var en uppvisning av förakt mot vissa människor och bildning.

Mitt äldsta barn började gymnasiet under pandemins första år och jag är övertygad om att när vi ser tillbaka på den här tiden kommer det visa att den Björklundska skolan gjort stor skada. De elever som inte fått förutsättningarna att kunna prestera sitt bästa kommer straffas och till det kommer de förbannade kursbetygen som omöjliggör att det finns upp- och nedgångar för kunskapsinhämtande. Nu ska förvisso ämnesbetygen komma tillbaka, men det dröjer fortfarande en gymnasiekull.

Komvux har gjort det möjligt för många av oss som inte haft klart för oss när vi var 16 år vad vi vill med våra yrkeskarriärer eller av andra anledningar inte kunnat ha fullt fokus på skolan, att ta igen det eller lägga om. För min mamma innebar Komvux att hon fick en gymnasieutbildning, som hon inte hade med sig från Chile, vilket sin tur innebar att hon kunde vidareutbilda sig när Saab-fabriken, där hon arbetat i 37 år, försattes i konkurs för tio år sedan. 

Vi vet aldrig vad som kan hända i livet, på arbetsmarknaden eller när en pandemi ställer allt på ända. Öppna upp Komvux för alla.