Orsaken är att bankerna redan har de pengar de anser sig behöva.

Riksbankens agerande har dessutom sänkt räntorna på bland annat finansiering av bostadsobligationer. Det gör att bankerna, som redan har extremt låga kostnader, kan låna in mer pengar billigare än till de noll procent Riksbanken erbjuder (med särskilda säkerheter i statspapper bland annat).

Men pengarna skulle ju inte gå till bankerna, utan till företag med problem.

Det var ju hela anledningen till paketet, att få finansmarknaden att fungera och stödja företag i en svårare tid.

Men bankerna är helt enkelt inte intresserade.

Troligen handlar motståndet också om att bankerna inte vill att statliga stöd ska påverka vilka utdelningar de kan göra. Inte formellt i första hand, utan opinionsmässigt.

Riksbankens och regeringens politik, att kraftigt stimulera finansmarknaden via bankerna, har redan visat sig vara ett misslyckande.

Det som ska ge ”stabilitet” ger inget alls.

Samtidigt är chocken bland småföretag, handel och vanlig service enorm.

Små arbetsgivare klarar bara någon eller några veckor.

Varslen duggar.

Nu är det tid att tänka tvärtom.

Det är inte bankerna som behöver politikens omsorg.

Det är de anställda som behöver få garantilöner.

Det är nu vi behöver iniviativ till betald studielön för vidarutbildning.

Det är nu vi behöver prata direkt med den verkliga ekonomin, medborgarna, inte med finanshajarna på bankerna.

Det är de sjuka och fattiga som behöver direkta stöd i form av direkta pengar.

Krisen har bara börjat.

Tänk om nu, innan det eskalerar.