Sverige är numera ett högerland och EU-valet cementerar detta faktum. Det kan förstås sägas ha varit fallet sedan en tid tillbaka. 2014 blev Alliansen tillsammans med SD tydligt störst, men då gick fortfarande en anständighetens gräns mellan SD och övriga partier. Dessförinnan såg vi också åtta år av högerallianspolitik. Men styrkeförhållandet 60-40, mellan nyliberaler/konservativa/radikal höger och rödgröna är nytt sedan 2018, och den balansen går i princip igen i årets EU-val. Vad innebär det för oss som identifierar oss som vänster, att majoriteten av folket faktiskt röstar höger?
Att vara vänster i ett högerland innebär att se det politiska spektrumet förskjutas så långt åt höger att det som igår var högerextrema idéer plötsligt tas på allvar. Nu är det istället du som är orimlig, som envisas med att tala om humanistiska värden. Fönstret för vilken politik som anses som sunt förnuft – rimlig och möjlig – går att flytta även åt vänster, men inte om man hela tiden springer efter det på dess resa högerut.
Att vi trots allt har en socialdemokratiskt ledd regering beror på att högern är splittrad och socialdemokratin ”samarbetsvillig”. Problemet med det är att regeringen är bunden att driva marknadsliberal politik. Vad hade hänt om S spelat ett högre spel? Så som man faktiskt gör när man förhandlar. Under vinterns regeringsförhandlingar syntes högerns riksdagsledamöter och högerdebattörer i det ena långtgående utspelet efter det andra. S satt lugnt i båten och ville ingenting annat än att visa att man var villig att göra eftergifter kring högerns hjärtefrågor.
Vänsterkrafterna i partiet låg lågt och väntade på en färdig regering innan man gjorde offensiven med Reformisterna. Vad hade hänt om vänsterkrafterna i partiet tagit ton tidigare? Vad hade hänt om S-företrädare kastat ut mängder av socialdemokratiska förslag istället för att bara humma med i att Las nog måste förändras. Hade 73-punktsprogrammet kunnat bli ett annat om inte S visat korten på handen direkt? Hade fönstret kunnat flyttas?
Att vara vänster i ett högerland är att spotta i motvind. Samtalet präglas av hundvisslor, signaler sänds på olika frekvenser för att uppfattas av olika grupper på olika sätt. Är ”Sweet home Alabama” bara en låt när den spelas på KD:s valmöte veckan efter att Alabama klubbat USA:s mest restriktiva abortlag? Sannolikt inte, men när det kritiseras kan företrädare för KD skratta bort det. Precis som att Hanif Bali kan säga att ett glas mjölk (som används av alt-rightrörelsen för att signalera vit överhöghet) bara är ett glas mjölk. Den som kritiserar ser fånig och överkänslig ut, och den som visslar vinner.
Att vara vänster i ett högerland är att kallas alarmist. Författaren Sven Lindqvist skriver i ”Myten om Wu Tao-Tzu”:
”Den som tiger samtycker.
Den som viskar ljuger.
Den som skriker hörs inte.”
Det, sammanfattat i tre rader, är dilemmat vi står inför. Det är labyrinten vi måste hitta en väg ut ur.
Debatten befinner sig inte på vår planhalva just nu. Men vi har rätt när vi säger: kapitalismen kan inte tillåtas fortsätta expandera på planetens bekostnad, rasismen kan inte fortsätta tillåtas gro och ojämlikheten kan inte fortsätta skena – utan att något går sönder. Högern har inga lösningar på detta. Noll och intet.
Så var snälla mot varandra, ge varandra tröst och jävlar anamma, vi behöver båda. Och fortsätt drömma om – och arbeta för – den andra värld som fortfarande är möjlig. För om inte vi gör det gör ingen det.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
