Är det det vi behöver?
Som om flyktingarna inte finns?
Som om 80 miljoner människor som lämnat sina hem världen runt och lever utan skydd inte längre skulle vara ett politiskt problem?
Det är en extremt trist syn både på väljarna och på vad politik egentligen handlar om.
Det kanske skulle ge medial tystnad ett tag, möjligen bygga ett sken av enighet, men i själva verket är det ju en illusion. Förr eller senare måste miljoner vandra in i Europa igen, förr eller senare faller låtsaspolitiken när verkligheten säger ifrån. Det finns ingen mur, ingen gränsövergång som håller mot människors desperation. Det är inte frivilliga val som ligger bakom flyktingsituationen i världen, det är desperation och förstörelse som tvingar människor till flykt och ingen förhandling med volymer eller icke-volymer kommer nånsin kunna lösa den kris vi i den rika världen skapat.
För det är ju medvetna politiska egoistiska beslut som skapat krisen. Land efter land som sprungit ifrån det gemensamma ansvaret man under högtidliga former skrivit under.
Asylrätten.
Först begränsar man den med praktiska hinder (du kan inte resa till landet för att söka asyl), sen med en byråkrati för att avskräcka, sen stänger man gränser.
Svensk flyktingpolitik är faktiskt i grunden lik den som vi såg när Jimmie Åkesson på gränsen i Grekland delade ut några flygblad om att Sverige var fullt.
Alla länder där borgerliga eller S-ledda regeringar har anpassat sig till de högerextremas tankegång har också blivit länder där de högerextrema och fascistiska partierna vuxit. Det går inte att ta över en i grunden falsk syn på ett samhälles problem – främlingsfientligheten – och sen försöka vrida det till något annat än det fascisterna vill.
Det märkliga är att den politiska analysen i partihögkvarteren då blir att man måste anpassa sig ännu mer för att ”få bort frågan”.
Men som sagt, 80 miljoner människor på flykt försvinner inte.
Att man överhuvudtaget förhandlar om asylrätten är ett misslyckande. Det är en mänsklig rättighet som bara kan försvaras genom människors stöd och människor har svårt att ge stöd om makten hela tiden försöker sabotera det man påstår sig vilja rädda.
Man kan vara rasande på socialdemokratins allmänna nedskärningspolitik, på försöken att försvara tryggheten genom att försämra den, på eftergifter mot borgares skattekverulans och utsåld offentlig verksamhet, men inget skadar ett parti lika brutalt som när det plockar upp den främlingsfientliga tankegången.
”Vi har inte råd.”
”Vi har inte plats.”
Jag tror inte att S skulle överleva som ett parti om man verkligen lyckades förhandla fram en ännu värre asylpolitik ihop med M och KD.
Frågan är varför man ens försökt.
Det är ju inte så att vi någonsin kommer se färre nyinflyttade till EU:s länder. I land efter land finns samma motsättning, man talar mot flyktingmottagande men man slåss för ökad invandring.
Polen är EU-landet med flest invandrare eftersom någon måste göra jobbet när över två miljoner polacker lämnat sitt land. Norge skulle inte klara sin vård utan svensk invandring och Sverige skulle inte klara sin utan flyktingar som blivit nya svenskar och sen nya läkare och undersköterskor.
Motsättningen politiskt inom länderna handlar inte om behovet av inflyttning, den är ständigt ökande, utan till vilka villkor den ska ske. Ska vi ha lika rättigheter, gemensamt finansierad utbildning och trygghet och kollektivavtal, eller ska vi ha ett andra klassens tillfälligt anställda utan trygghet och utsatta som de svenska slavarbetare som skildras i Elinor Torps ”Vi, skuggorna”.
Den politiska skiljelinjen mellan S och M borde handla om hur människor får leva och bo i detta land, inte om huruvida de ska få göra det.
Det handlar inte ens om pengar. Det är klart EU har råd att lösa flyktingkrisen. Sverige har haft stor invandring både på 90-talet och 10-talet och bägge gångerna har kris blivit ökad BNP och ökad rikedom för samhället eftersom det enda värde som finns att räkna i grunden är människor.
Det är människor som skapar ekonomin, inte tvärtom.
Sammanbrottet i förhandlingarna är på många sätt en seger för den humanistiska rörelsen inom S, liksom inom MP, men det stora nederlaget är att partiledningarna ens försökt kompromissa fram en ännu mer förstörd flyktingpolitik.
Vi får hoppas att man lär sig något denna gång.
