Ledare. Birger Schlaug.

2017-09-12 03:00

Återigen har dynga flutit upp vid riksdagen

”Sverigedemokraterna är inte det första parti i riksdagshuset som byggt sin verksamhet på rasism”.

Idag öppnar riksmötet. Förr kallades detta evenemang för Riksdagens Högtidliga Öppnande. Kungen öppnade i nåder och talade förmanande till de folkvalda. Som alla stod upp för att sjunga ”Kungssången”. Nuförtiden är det talmannen som begär att kungen ska dyka upp och förklara riksmötet öppnat. Ledamöterna sjunger dock, stående i sina bänkar, ”Kungssången”.

Som ledamot i riksdagen sjöng jag aldrig med. Texten är absurd. I den uppmanas vi att sätta allt vårt hopp till kungen och hans ätt. Det känns både darrigt och malplacerat.

Men ord betyder ju inte så mycket nuförtiden. Det gäller inte minst det som sägs i riksdagen.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Riksdagen på Helgeandsholmen. Här låg för länge sedan ett badhus som erbjöd allt från kallbad och finsk bastu till blodiglar att fästa på kroppen. Badhuset revs för att man skulle kunna bygga riksdagshuset. Det skedde inte utan protester. Kungahuset meddelade att man ville behålla utsikten och slippa ”den dumdryga massa” som skulle befolka ett sådant hus.

Det hjälpte inte. Kallbad och blodiglar ersattes av riksdagshus och politiker. I detta hus finns nu ett parti sprunget ur nazismen. Apropå dumdryg massa i huset.

Sverigedemokraterna är dock inte det första parti i riksdagshuset som byggt sin verksamhet på rasism. Centerpartiet meddelade på 1930-talet i sitt partiprogram:

"Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling."

Många hade hoppats att liknande dynga inte åter skulle flyta upp på Helgeandsholmen. Men det har den gjort. På det sätt dynga kan dyka upp i ett gammalt kallbadhus.

Med viss förvåning, antar jag, har SD:s gamla kärnväljare sett hur deras parti valt Moderaterna som sina bästisar. Sossarna var ju inte så dumma förr. Det var under Mona Sahlins år som S blev hatobjekt för Åkessons sympatisörer.

Annat var det på Ingvar Carlssons tid. Då gick S och M nästan i armkrok när det gäller flyktingfrågan. Så genomförde man också Luciabeslutet tillsammans. Året var 1989.

Beslutet innebar att gränserna stängdes, ett slags undantagstillstånd infördes, humanitära skäl skulle inte längre gälla för asyl. Under december kom nästa 100 flyktingar om dagen. De flesta var turkbulgarer. Statsminister Ingvar Carlsson meddelar på möte med partiets verkställande utskott (VU):

”Det här med turkbulgarerna är inte något isolerat fenomen, utan vi kan få människor från Estland, Lettland och andra delar av Sovjetunionen, som i vinter går över gränsen mot Finland. De har ingen mat – det går svälttåg helt enkelt, som i desperation börjar röra sig mot Skandinavien... Det kan bli en situation som vi inte har sett maken till i modern tid. Detta kan vi inte utåt diskutera. Men jag håller med Anna-Greta (Leijon). Detta gäller inte bara VU, utan vi borde ha en grupp som började fundera i yttersta diskretion över vad vi gör om något sådant skulle inträffa…”

Det är rediga tag, hade Jimmie Åkesson sagt om han varit med. Men så kom då Mona Sahlin och S började samarbete med MP och blev därmed allt mer av hatobjekt. Vilket uppskattas av det postreinfeldska moderatpartiet.

Och Kristdemokraterna under Ebba Busch Thor har hakat på. Undrar vad det partiets grundare, Lewi Pethrus, hade sagt om detta. Förmodligen hade han blivit allt mer rasande i takt med Kristdemokraternas högersvängar. I ekonomisk politik var han nämligen en vänsterman. Och att kasta ut flyktingar var inte hans gebit. Han kastade hellre ut månglarna ur templen.

Riksmötet öppnas. Vartannat år blir jag inbjuden. Att sitta på balkongen, resa mig när kungen kommer in och lyssna IRL på regeringsförklaringen. Därefter mingla och äta laxsnittar. Prins Daniel hävdade förra gången, på sitt socialt kompetenta sätt, att han gärna hade varit en fluga som kunnat lyssna på vad Gustav Fridolin och jag stod och talade om.

Jag hade också uppskattat om Gustav Fridolin hade lyssnat.