Ledare. Johan Ehrenberg.

2020-12-11 03:00
Illustration: Ulf Lundkvist
Puffetikett
Dagens ETC

Är det kanske dags att starta klimatpartiet?

Jag hatar den här diskussionen. Ständigt har jag genom åren fått förslag om att starta partier, ständigt förklarat att vad landet behöver inte är fler partier utan fler rörelser som agerar emot.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Svensk klimatpolitik klarar inte jobbet. Våra politiker klarar inte ansvaret. Det berättar forskare för oss, det berättar verkligheten för oss. Ingen budget är i närheten av att ”ställa om”, ingen politisk kraft vågar utmana det man tror styr vardagen, alltså deras fördomar om människors ovilja att ställa om. Deras tro är att uppror riskerar komma från de som inget vill göra när det verkliga upproret kommer att komma från de som får sina liv förstörda när inget gjorts.

Det är lustigt med politisk makt. Det verkar på ytan handla om diskussioner och utredningar och förslag och kompromisser, men i klimatfrågan är den enkla sanningen att inget kommer att göras om inte de ansvariga hotas av att förlora sin makt om de inte agerar.

Det är därför bred aktivism är det enda som kan stoppa idiotpolitik (som den som gällde runt Preems storskaliga fossilsatsning). Men samtidigt räcker det inte, på alla nivåer slinker felaktiga beslut igenom som stoppar klimatpolitiken.

Ett naturvårdsverk som inte vill stoppa avskogningen, ett trafikverk som storsatsar på fossil privatbilism, ett finansdepartement som bromsar investeringar, en riksbank som understöder spekulationsekonomins felaktiga placeringar, en energimyndighet som försöker rädda ett gammalt sjukt elproduktionssystem och försvårar för alla som vill skapa lokal energimakt, statliga företag som bygger nya flygplatser och så myndigheter som faktiskt slåss emot ekologisk, omställd, lokal matproduktion med det patetiska argumentet att det är ”dyrt”.

Ja, det kanske är dyrt att rädda världen.

Men det kanske är en bra idé ändå.

Bara hot om att förlora makten kan få makten att ändra sig. Det gäller privata bolag, det gäller myndigheter, det gäller politiskt valda och deras partier. Därför mejlar många mig att det är dags att starta ett klimatparti. Sker det inte nu är det hur som helst för sent.

Jag hatar den här diskussionen. Ständigt har jag genom åren fått förslag om att starta partier, ständigt förklarat att vad landet behöver inte är fler partier utan fler rörelser som agerar emot.

Motmakt är den vettigaste lösningen eftersom den skapar medvetenhet och all förändring bygger på att många blir medvetna om förändringens möjlighet och nödvändighet.

Men nu är läget akut. Sverige måste ändra klimatpolitik 180 grader, och det måste ske på några få år. Enligt FN har vi nu bara nio år på oss att halvera utsläppen globalt. De rika länderna måste gå före och göra mycket mer.

I det läget har man inte råd att inte prova alla möjligheter.

Klimatpartiet behövs faktiskt nu.

Det är viktigt att förstå att det politiska systemet är gjort för att bromsa demokrati, hindra förändringar och framför allt hindra nya partier att skapas. Därför skapade man spärren på fyra procent, därför är folkomröstningar ”rådgivande”, därför är mediernas bevakning av politik detsamma som sövande utfrågning av det existerande maktspelet. Jo, det är spelet man skildrar och tjafsar om, inte det som verkligen måste hända. Det finns ingen klimatkris i medieberättelsen. Inte på riktigt. Däremot en massa spekulation om maktspel i riksdagen. Vi sitter fångade i en falsk politisk berättelse av Mats Knutsson på SVT och hans likar.

Det här måste brytas och ett klimatparti är nog en lösning.

Nej, vi behöver inget nytt vanligt parti. Inget politikers parti.

Istället handlar det om att skicka aktivister och experter till riksdagen och kommuner och regioner för att vrida om den akuta politiken. Den politiska plattformen behöver inte vara mer än de akuta punkterna. Genomför Parisavtalet, stoppa utsläppen, investera i omställningen.

Det är i ordets rätta bemärkelse ett enfrågeparti och frågan man sysslar med är att rädda existensen för människans civilisation.

Partiet måste bli så stort att de andra måste ändra sig (rädslan att förlora makten styr).

Men hur ser det ut med nuvarande partier?

Vänsterpartiet kallas för det mest positiva partiet för klimatet men duger V:s budgetalternativ till att nå Parisavtalets minimikrav. Inte alls. Man är långt, långt från de insatser som måste göras.

Miljöpartiet har den största kunskapen om miljö och klimat men har lagt det åt sidan i ett maktspel där man tvingas ge efter för Socialdemokraterna och därmed genomför en politik som förlänger fossilbilen, ökar skogsförstörelsen och i övrigt accepterar en politik där näringsliv och finansmarknad får den verkliga makten över allt som inte görs.

S driver en politik som är som Volvo. Man gör inget, inget, inget – förrän man tvingas. Och tiden går fort. Facken är passiva, företagen styr, hela hotet mot jämlikhet och välfärd som klimatkrisen innebär ignoreras. Det är för S viktigare att få flyga från Norrköping till Stockholm. Investera är dumt och dyrt.

Centerpartiet har en klimatpolitik som liksom MP innebär en storsatsning på ökade utsläpp via bioenergi. Säger du omställning till C svarar de möjligen skattesänkning.

Och de andra partierna… Nej, där är det kört, de slåss för suv-samhällets fortsättning, all klimatpolitik är för dem ett hot.

Den verkliga klimatpolitiken drivs av helt andra krafter. Forskningen som ropar och ropar för döva öron. Rörelser som vänliga Naturskyddsföreningen, Jordens vänner eller argare Greenpeace. Aktioner lokalt och försök att skapa nya samarbeten typ Klimatriksdagen. Och så alla dessa aktivister som håller lågan uppe, trots att covid-19 gett politiken ett friår från klimatkrisen, jäklar vad de hade stoppats trafik och kommers om inte corona bromsat alla möten.

Så vi har politiska partier som är fast i ett hus av maktkamp i ett läge då allt borde göras nu och utanför finns den verkliga politiken som ofta kallas ”ansvarslös” när det bara är de som tar ansvar.

Så vad kan man göra? Bilda ett nytt parti fungerar inte, bara att få ut röstsedlar är omöjligt i detta land. Men det finns en öppning. Ett parti utanför riksdagen som faktiskt har rätt till röstsedlar och allt det andra för att kunna få in rätt människor. Jag skriver om Feministiskt initiativ som internt idag har en jättediskussion om det här, att ställa upp i valet som Fi är meningslöst i denna kris, Gudrun Schyman föreslår istället att man ombildas till ett klimatinitiativ, som bjuder in aktivister, fria röster, obundna klimatexperter och nominerar klimatpolitiken in i riksdagen.

Det vore ju riktigt spännande.

Ska det lyckas behövs Greta Thunberg och aktivisterna på riksdagsbänken, det behövs gamla rävar som Schyman själv och Anders Wijkman för att hjälpa de yngre, det behövs forskare som Johan Rockström och experter som Isadora Wronski. Det behövs krafter som kan säga ”sluta tramsa” och pressa på för en verklig klimatpolitik. Och som har fötterna ute i samhället, inte i partiapparaterna.

Människor som nomineras av klimataktivas behov, inte partiapparaternas behov. Människor som vet att politiken måste ändras nu, inte om ytterligare fyra år.

Går det? Ja, det beror på om Fi kan lämna partisekterismen för något större. Och det beror på vad du tycker om det. Ett sånt initiativ kommer skrämma slag på de som försöker göra så lite som möjligt. Det kommer ogillas av borgerliga medier och SVT kommer få ångest av hur man ska behandla de som inte vill vara som alla andra.

Det är bra.

Politik på riktigt.

Som medieägare kan jag självklart inte själv vara där men jag kan stödja.

Vem ska starta det då?

Varför inte du.

Mejla mig gärna på johan@etc.se och säg vad du tycker.