Ledare. Andreas Gustavsson.

2020-09-17 03:00
Bild: Dagens ETC / Shutterstock
Puffetikett
Dagens ETC

Är det din penis eller hatar du bara planeten?

Gissa vad arga män kallar mig när de tycker att jag skriver för alarmistiskt om klimatkrisen? Kärring. Bög. Sojapojke. Det är panik att den plötsligt ska trilla av om vi börjar bry oss. Ja, ännu en gång handlar det till sist om den sköra manligheten. 

Kommer du ihåg James Blunt? Den brittiske sångaren som i början på 00-talet hade en global hit med smöriga "You're beautiful”. Han hade blicken, han hade sin bakgrund som officer vid livgardet. Hur som helst, han gled därefter in i den kollektiva glömskan, men är nu åter aktuell genom att dela med sig av en mustig anekdot från sin tid på universitetet.

Han kände sig nämligen så provocerad av att kvinnliga studenter hade ställt om till vegetarisk kost att han själv beslutade sig för att uteslutande äta kött. Han ville provocera.

”Det var en principfråga”, säger han till podden ”Table Manners”.

Några månader senare hade han utvecklat skörbjugg.

Dieten bestående av köttfärs, kyckling och några klickar majonäs var inte kompatibel med kroppens behov.

Blunt försökte kompensera med enorma mängder apelsinjuice. Då var han istället nära att få magsår.

Skolans kvinnor blev säkert djupt imponerade av hans karnivoriska ställningstagande.

Det här berättar onekligen en hel del om personen James Blunt.

Det här berättar ännu mer om vår idiotiska samtid.

Där klimatkrisens enkla realiteter – minska utsläppen, förbättra framtiden – slås sönder i den virvel som piskats upp av kulturkrig, sluga särintressen, filibustrande politiker och manlighetens så sköra libido.

Ja, det är en spaning på gång.

Ja, jag tänker göra en Freud.

Min poäng är att James Blunts självförvållade näringsbrist kan överföras till, åtminstone, några miljarder män. De kanske inte går lika långt. De kanske inte ens reflekterar över sina livsbeslut. Men faktum är att de har förtvivlat svårt att knyta an till planeten, att se sin relation till det levande.

”Det är något ofattbart och kusligt, som om själva undergångens klockor börjat ringa”, skrev Daniel Sjölin i Expressen när Notre-Dames torn föll ner bland lågorna.

Han upplevde hur existensen sattes på spel.

Men inga smäktande kolumner författades när den mjuksköldade jättesköldpaddans sista hona dog ungefär samtidigt.

En art borta, för alltid.

Det här öppnade ett slags moraliskt slukhål. På botten av det hittade jag mig själv.

”Hur kan jag känna så starkt för en byggnad men inte mer för en art som utplånas? Det sitter så djupt. Tanken att naturen är instrumentell, att den kan formas efter våra nycker, att vi alltid kan ta oss rätten”, skrev jag i en ledare.

Den famlade. Den nådde inte riktigt fram. Men nu börjar det klarna.

Tack, James Blunt.

Den felande länken är sexualiteten.

Hur vi män uppslukas av att det enda som garanterar att vi förblir just män är att vi utövar dominans, med konsekvensen att vi bygger vår identitet kring likgiltighet, kring en obrydd nonchalans för världen som omger oss.

Maskulinitet blir det materiella snarare än det organiska.

I alla fall om det inte går att tugga på.

Gissa vad arga män kallar mig när de tycker att jag skriver för alarmistiskt om klimatkrisen?

Kärring. Bög. Sojapojke.

Omsorg är östrogen, förstörelse är testosteron.

Det här ett vidrigt fängelse för alldeles för många män.

Som studsar omkring där inne mellan väggarna, internerade i ängslan över att förlora attraktionskraft gentemot både kvinnor och andra män.

Det enda positiva är att det går att rymma. Murarna är porösa. Så vi måste ta oss ut.

För vår egen räddning, för allas räddning.

Jag märker att jag växlar mellan ”jag” och ”de”. Det fungerar som en pendel. Jag skriver om mig själv, jag skriver inte om mig själv.

På min gata står en högblank Mercedes parkerad. Kanske väger den tre ton? Den är enorm, rustad som ett militärt fordon. Trappsteg för att föraren ska kunna stiga ombord.

Varje gång jag ser den är det som att smyga in på en erotikmässa.

Den är härlig. Jag åtrår.

Jag befinner mig där och då på fel sida om muren.

”Det är drömmen om att hela tiden vara på väg, inte sitta fast, störta fram skyddad i stål. Erövra världen som en upptäcksresande, inta den. Osårbar, odödlig, framtida”, analyserar Sara Stridsberg i sin fantastiska essä om bilen och mannen, ”Dödskallt stål”.

Bilen är en smärtpunkt.

Men ingenstans blir denna abnorma, konstruerade manlighet mer påtaglig än när det kommer till kött.

Som att de nykonservativa männens guru Jordan B Peterson kastar ut att alla grönsaker för att rena sitt sinne, för att skölja sig från all kvinnlighet.

Som medelålders Paul i Malmö som ”tröttnade på vegohetsen” och därför lever på två kilo kött och åtta ägg om dagen. ”Nu mår jag bättre än någonsin”, säger han till Kvällsposten.

Som den turkiske slaktaren/kocken Nusret Gökçes (känd som Salt Bae) direkt pornografiska virala sessioner med sina råvaror.

Som serierna på Netflix som helt kretsar kring att män ska umgås med kött. Jaga djuret, stycka djuret, grilla djuret, konsumera djuret. Nya säsongen av ”Köttätare” har precis börjat. Hypermanligt. Cowboys. Fri lek i lustgården.

Bruka och bevara?

Bruka.

Allt vi minns och vill.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Art of meat #saltbae #salt #saltlife

Ett inlägg delat av Nusr_et#Saltbae (@nusr_et)

 

Det är så oerhört mycket penis.

Det är panik att den plötsligt ska trilla av om vi börjar bry oss.

Lugn, lugn, lugn.

Den dinglar där den dinglar.

Men ännu en gång handlar det till sist om män – om manlighet.

Hur vi ska kunna leva med oss själva.

Hur vi ska komma till insikt om att klimatkrisen smäller högre än ett fullgott skydd mot att du någon gång ska få för dig att du påminner lite, lite om en kvinna.