Ledare. Göran Greider.

2020-10-21 03:00
Bild: Dagens ETC / Hossein Salmanzadeh
Puffetikett
Dagens ETC

Andreas Malm är militant – och det väcker mig

Nej, jag tror inte att klimatrörelsen är för gullig. Den är bara för dåligt underrättad om maktförhållandena i ett kapitalistiskt samhälle.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I söndagens Svenska Dagbladet intervjuades forskaren och klimataktivisten Andreas Malm och jag skulle tro att många kände pulsen stiga till hjärtattacksnivå av hans öppna plädering för sabotageaktioner mot fossilindustrin. Malm menar att klimat- och miljörörelsen hitintills varit alldeles för gullig och snäll:

”Alla som inte är pacifister landar i att våld är legitimt i vissa sammanhang. Kan man då tänka sig att det är legitimt, i den här planetära krissituationen, att förstöra de maskiner som utplånar möjligheterna för organiserat liv på planeten? Jag säger ja.”

Andreas Malm är, det har jag tyckt sedan jag först läste hans texter, ett slags militant geni. Men hans vänstermilitans utesluter aldrig komplexiteten i de frågor han tar upp. Hans bok om imperialismen – ”När kapitalet tar till vapen” – kändes när den kom som ett av de främsta bidragen till marxistiskt tänkande som skådats på årtionden i svensk debatt. ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent” utkom 2007 och var det ditintills mest radikala som skrivits om klimatfrågan i detta land. Och som klimatintellektuell – det är det bästa ordet för det han är – har han fortsatt sin marxism in i klimatdebatten. Hans avhandling om kolets entré i kapitalismen har väckt intresse över hela världen och exempelvis Naomi Klein citerar friskt ur den. Tesen där är att kolekonomin gav helt andra möjligheter till kapitalets makt över arbetarna än vattenkraften och det var därför kolet segrade, inte för att den var mer effektiv.

I januari ger Andreas Malm ut en bok med titeln ”How to blow up a pipeline”. Jag vet inte om den också kommer på svenska. Men har han rätt: Kan våld legitimeras för att rädda klimatet på jorden? Mitt svar på den frågan är i princip nej. Dock med en reservation. I varje demokratiskt samhälle måste det finnas en stor marginal för civilt motstånd, kort sagt bryta mot lagen i ett ”högre” syfte och ta ansvar för det i domstol. Att däremot uppmana till våldsamma aktioner i största allmänhet är, menar jag, fullständigt livsfarligt. Den strategin hos organisationer som kämpar mot den globala uppvärmningen och fossilindustrin lär på tio sekunder underminera det breda folkliga stöd som finns för en klimatomställning.   

Jag delar Malms grundläggande förtvivlan och frustration över att så oerhört lite görs och att så få fattar att klimatkampen också är en kamp mot vad Malm i intervjun kallar de ”härskande klasserna”. Utan antikapitalismen som tankefigur tror jag helt enkelt det är omöjligt att byta civilisation. Malms militanta klimatengagemang syftar till att väcka liv i den grundläggande systemkritik som i stort sett helt saknas hos såväl Miljöpartiet eller olika klimat- och miljörörelser, för att inte tala om olika former av socialdemokrati som begränsar sina gröna lösningar till att verka inom rådande tillväxtsystem.

Fortfarande är det ju så att de flesta svenskar lever i den hoppfulla övertygelsen om att Sverige är ovanligt framstående i arbetet för ett hållbart samhälle. Ja, vi är närapå indoktrinerade i den övertygelsen och – som Malm säger: Vi lyssnar på ”Idas sommarvisa” och tror att vi är extra klimatvänliga i det här landet.

Det är vi ju inte. Om hela världen såg ut som Sverige skulle det krävas fyra planeter till för att försörja världens befolkning.   

Vi är så indoktrinerade att många av oss tror att ett ökat uttag av biobränsle från redan hårt artdecimerade skogar skulle lösa problemen. Men varje gång vi hör låt oss säga Evert Taubes ”Änglamark” känns det ändå som om just svenska folket är särskilt väl skickade att hantera miljö- och klimatfrågorna.

Häromdagen lusläste jag Taubes text. Den säger oss att naturen måste få leva för att den är vacker – för oss! Författaren och miljökämpen Göran Palm har påpekat det: Texten är en antropocentrisk, artegoistisk hjältesaga. Mycket vacker, men egentligen direkt vilseledande. När en regissör ville spela sången under uppförandet av en klimatradikal pjäs av Palm blev han ursinnig.

Jag hade precis innan jag läste intervjun med Andreas Malm forsat genom Martin Hägglunds ”Vårt enda liv”, en bok som radikalt pläderar för en sekulär tro om att det endast är detta liv som i grunden berör oss. Hägglund knyter på ett fantastiskt sätt samman en livsfilosofi med en samhällsvision: den demokratiska socialismen.

Bara ett system där produktionen har socialiserats kan befria oss och ge oss makt över vår egen tid på denna jord. Hägglund har inga praktiska råd för hur vi ska ta oss dit. Men det var förlösande att få läsa en skrift där kapitalismen som system sågas längs fotknölarna.

Jag ser både Malm och Hägglund som två exponenter för en stigande temperatur i samhällsdebatten: En enorm vilja till förändring finns, men den är på många sätt oförlöst, instängd i en stor liberal bur där värmen börjar kännas kvävande. Och Malm är en av dem som nu öppnar den buren.   

Nej, jag tror inte att klimatrörelsen är för gullig. Den är bara för dåligt underrättad om maktförhållandena i ett kapitalistiskt samhälle. Det är det Malm berättar för oss. Jag tänker inte spränga någon oljepipeline i luften. Men jag måste erkänna att titeln på hans kommande bok väcker mig.