Ledare. Nabila Abdul Fattah.

2014-07-08 09:40

Almedalen – ett demokratiskt fiasko

Han böjer sig ner mot mig för att komma närmare. För att vara säker på att det han ska säga ska höras mitt i allt skrikande.

– Vill du stå kvar här får du vara tyst. Annars kommer vi avlägsna dig från platsen. Och skulle du inte hellre vilja göra annat istället?

Hans blick är närmast desperat. Han menar det inte, det syns i hela hans kroppsspråk.  Det är uppenbart att det är sig själv han pratar om.  Det är han som vill bort. Eller så är det någonting jag väljer att tro. Men där står vi två. I ett hav av skrik mitt i Visby. Han som rasifierad polis och jag som skrikande motdemonstrant.

– Vet du? Jag skulle inte vilja något annat än att faktiskt vara på ett annat ställe just nu. Men jag har inget val. Ni tog det valet ifrån mig när ni beslutade att låta nazister hetsa fritt emot oss och sedan luta er tillbaka och kalla det för demokrati. Min röst är det enda jag har. Därför står jag här.

Han sträcker på sig och blickar utåt mot resten av folkmassan. Våra blickar möts inte igen.  Han har tagit ställning och det har även jag. Och det gjorde ont. Kanske för att jag förväntade mig mer av honom. Och egentligen förväntade jag mig mer av alla som satte sin fot i Almedalen.

Rikspolischefen Bengt Svensson förnekar att jag och andra rasifierade uttryckt att vi känner obehag och rädsla under Almedalsveckan. Det är inte för att det inte uttryckts. Utan för att han inte lyssnat.

Jag var inte ensam om att ta samtal med polisen. Mitt i motdemonstrationerna mot nazistiska Svenskarnas parti som dagligen höll torgmöten var det många människor som ständigt försökte förklara sin rädsla för de ofantligt många poliser som var där för att hålla ordning.

”Jag är rädd. Kan du bara förstå och bekräfta mina känslor?”, hörde jag människor skrika.

Poliserna nickade men var alltid tvungna att poängtera att vi var fler än nazisterna. Därför är det dom som nog är räddast. En total avsaknad av förståelse av vad det egentligen handlar om.

Vi satt på fredagen på ett seminarium som separatistiska antirasistska nätverket Rummet anordnade. Vi skulle utvärdera Almedalsveckan ur ett antirasistiskt perspektiv. De flesta i publiken var rasifierade. Utvärderingen av veckan ”som visar vilket demokratiskt samhälle vi har”, enligt rikspolischefen, dränktes i tårar. Både från panelen och publiken. På den platsen där demokratin hyllas kände vi oss demokratilösa.

Vi pratade om obehaget av nazisters närvaro. Hur vi garderat oss under veckan genom att inte gå ensamma, ha batteri på mobilen, undvika gränder och smågator. Men den största besvikelsen, det största obehaget kom ifrån annat håll.

Normaliseringen.

Normaliseringen av hur majoriteten i salen ständigt under veckan fått höra att visst kan det vara lite obehagligt, men är det egentligen farligt? Eller att i en axelryckning säga att det här är det som är demokrati. Eller att man tror att man tagit ställning genom att slänga upp mångfaldsballonger i luften, eller att äta en mångfaldsmacka. Och jag undrar vilka pålägg på den mackan skulle kunna få mig att känna mig tryggare i det offentliga rummet.

Jag hade egentligen ställt in mig på att inte prata antirasism i Almedalen. Mina fokusfrågor skulle vara ungdomar och förorten. Men med mitt utseende och mitt namn var det en omöjlighet. Jag slängdes in i det och var tvungen att förhålla mig till nynazister som hotat och trakasserat människor under hela veckan. Egentligen är det ingenting nytt, men här blev det så påtagligt. Så jag ställde mig på ett torg och skrek mig hes.

Inte bara mot nazisterna. De är bara ett resultat av Sveriges passiva inställning till rasism. Jag skrek mot polisen som satte deras demokratiska rättighet att få hetsa mot mig före min demokratiska rättighet att få känna mig trygg.

Jag skrek åt alla de som förminskade oss och våra upplevelser. Åt de som sa ”men vi är ju fler”. Men vad hjälper det att vi är fler om vi inte sätter ner foten? Eller de som argumenterar för att Sverigedemokraterna ska ha någon slags immunitet för att de sitter i riksdagen. Som att deras existens i riksdagen inte är ännu större anledning att motarbeta dom.

Jag skrek åt alla som tyckte att det räckte med mackor, pins, ballonger och lam retorik. Det förändrade ingenting förutom att stilla ett dåligt samvete för stunden. Antirasismen måste ha högre krav på sig om vi ska komma någonstans.

Vi var inte i Almedalen på samma förutsättningar som alla andra. Ur ett verkligt demokratiskt perspektiv är det ett fiasko.  Och alla är ansvariga.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Nabila Abdul Fattah
Nabila Abdul Fattah 

Verksamhetsledare för ungdomar i Skärholmen. Skriver krönikor i Dagens ETC var fjärde vecka.