Det är livsfarligt.
Att engagera sig för en vettig klimatpolitik är att möta motgångar, precis hela tiden, ett ständigt flöde av kolsvarta rapporter och brutna löften.
Bara det att medier fortfarande ger utrymme åt klimatförnekare.
Eller att svenskar kliver ut ur pandemin som om ingenting hänt. Vi ses i Thailand! Golfströmmen finns förhoppningsvis kvar när vi kommer hem igen.
Eller att 1,5 grader börjar likna en hägring, givet vart kurvorna tar oss.
Eller att en rödgrön regering inte levererar.
Eller att knappt fyra procent av väljarna ens förstår behovet av ett grönt parti.
Det finns de som omfamnar mörkret.
Nu är det kört. Allt vi kan göra är att planera för katastrofen, att hitta en värdighet när civilisationen rämnar omkring oss.
Jag vänjer mig aldrig. De kan försvara den hållningen bäst de vill. Men det är kapitulation. Uppgivenhet. Det är en bitter eftergift till krafterna som plågar våra bärande system med sin fossila ekonomi och sin sjukliga kortsiktighet.
Jag vill inte bli den personen.
Alla har vi våra nödutgångar, platser att ta oss till när vi behöver komma undan. Så när mörkret rullar in vet jag vad jag ska göra. Jag öppnar mitt dokument som är konsekvent positivt, som inte tillåter några andra anteckningar än de som övertygar mig om att den bättre framtiden är inom räckhåll.
Urvalet är inte representativt. Det är terapeutiskt och högst personligt. Men jag delar gärna med mig.
Barnen som kräver att Australiens extremt klimatfientliga regering måste väga in deras situation, deras kommande decennier, innan man fattar ett beslut om att tillåta en ny och enorm kolgruva. Domstolen som lyssnar på barnen, som följer deras vilja.
En annan juridisk process, i Nederländerna, som slutar med att Shell måste – måste! – minska sina utsläpp med 45 procent till 2030.
Ett samtal en kväll med klimatjournalisterna Erika Bjerström (SVT) och Peter Alestig (Dagens Nyheter), att ta del av deras erfarenheter och kunskaper, att höja blicken över debatten och meningslösa positioneringar.
Varje dag, att se den närmast genetiska kopplingen ett barn har till naturen, till det levande, påminnelsen det ger om att inget är förutbestämt, att vi kan leva på andra sätt.
Vi kan forma våra samhällen som vi vill ha dem.
Sedan det fantastiska att vi, med crowdfunding och med ett särskilt mediestöd, idag kan lansera Rädda Planeten, en klimatsida just för barn. Här bestämmer barn. Det är deras frågor som ska ställas till politiker. Det är deras perspektiv som gäller. Jag är stolt. Att vi mäktade med detta projekt, mitt i att göra en dagstidning, och även om klimatsidan är separat och gratis så hör den på alla sätt ihop med Dagens ETC, med att ta klimatjournalistiken vidare. Precis som vårt beslut att kasta ut fossila annonser är en del av klimatjournalistiken.
En av de riktigt stora utmaningarna är glappet mellan generationer.
Hur möter vi varandra i den här frågan, den viktigaste frågan? Hur berättar vi för barn vad som egentligen är normalt, hur en vinter ska vara, hur en sommar ska vara? Hur lyssnar vi på barn som börjar se världen bortom sig själva?
Jag hoppas att Rädda Planeten kan vara just den bryggan. Därför kommer vi att varje vecka publicera material i Dagens ETC.
Tänk om många börjar läsa de här sidorna med sina barn eller barnbarn.
Tänk diskussionerna.
I mitt hemliga dokument finns också en idé som bubblat länge.
Ska vi tänka mer än Sverige?
Jag tror det. Eller, jag vet det.
Vi har hållit workshop med en av världens största tidningar kring hur vi blev kvitt fossila annonser och varför det är avgörande för att erbjuda läsarna klimatjournalistik som är trovärdig.
Vi har haft dialog med den kampanj i Nederländerna som redan övertygat Amsterdam om att rensa kollektivtrafiken från reklam gällande flygresor och bensin- och dieselbilar. Nu siktar de mot landets medier.
Och denna vecka kom ett mejl från Tyskland, där en liknande kampanj – Fossilfreie Medien – börjat bearbeta medier att följa Dagens ETC:s exempel.
Vi delar alltid med oss av allt. Vi ställer alltid upp.
Det är därför vi gör den här tidningen.
Förändring.
Med journalistik, med opinionsbildning.
Och jag skäms nästan när jag skriver att The Guardian kanske inte hade fattat sitt beslut om att neka fossilutvinnande annonser om det inte vore för att Dagens ETC gått före. Men det är ju sant.
Dagens ETC är större än sin storlek, om du förstår vad jag menar.
Klimatkrisen tillåter ingen falsk blygsamhet.
Så vi kommer i närtid att starta en egen kampanj, en internationell kampanj. Det blir en crowdfunding med målet att samla in minst 100 000 dollar.
Löftet vi ger är att öka takten vad gäller att samarbeta med andra medier, dels klimatgrupper som behöver strategier för att nöta ned ovilliga medier.
Löftet är också att starta ett internationellt nyhetsbrev som varje vecka ger användaren granskningar, nyheter och opinion. Språket blir engelska till att börja med. Nätverket finns redan. Vi känner journalister på båda sidor om Atlanten och på de kontinenter som alltid glöms bort.
Ett globalt och gränslöst nyhetsbrev om och för klimatet, med journalistiken som motor, med de tyngsta kommentatorerna du kan föreställa dig. Allt för tio dollar i månaden för den som vill prenumerera.
Jag vet att det kan bli bra.
Jag vet så klart inte om läsarna finns.
Men vi måste försöka.
Allt handlar om hopp.
Allt handlar om rörelse.
Alltid försöka lite till.
Aldrig ge upp.
Aldrig bli bitter.
