"Mr Lewis and I are going to build ships together. Great big ships." Det är en av slutscenerna i prostitutionsmysdramat Pretty woman. Riskkapitalisten Edward Lewis har tillbringat en vecka med Vivian, en kvinna som arbetar i Hollywoods gatuprostitution. Han har gått barfota i gräset, legat med huvudet i hennes knä och fått insikter om livet. Han har bestämt sig för att lämna finansvärlden, där han arbetar med att "köpa företag, plocka isär dem och sälja bitarna" – för att ge sig in i industrisektorn och bygga skepp. Det är så himla genuint.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Mot Edward Lewis ställs kompisen och advokaten Philip Stuckey, som inte bara representerar en annan typ av sexköpare utan också en annan typ av kapitalist. Här står den genuina och produktiva industrikapitalisten mot den rovgiriga finanskapitalisten, och den ömsinte sexköparen mot den exploaterande och våldsamma. Edward nickar lite försiktigt när han tycker att det är dags för Vivian att sluta titta på slapstickfilm och ge honom oralsex istället. Philip Stuckey ger sig på Vivian med våld och slår henne över kinden så som män slår kvinnor på film. Han förkroppsligar finansvärldens språkbruk, där "våldta och plundra" används synonymt med en riktigt lyckad deal. Philip Stuckey, blir förstås galen när Edward blir industrikapitalist istället, hans drag är rent idiotiskt i ett 1990-tal där finansbranschen avreglerats bara några år tidigare. Men industrikapitalisten blir filmens hjälte. I verkligheten blev det tvärtom.
På flera sätt ställs samma dikotomi upp i dagens diskussioner. Ekonomin har nått sitt Pretty Woman-moment. Efter kraschen 2008 har alltfler börjat diskutera det urspårade finanssystemet, som parasiterar på och kväver den produktiva ekonomin. Allt fler börjar tycka att Phillip är ett svin och skicka längtansfulla, nostalgiska blickar efter Edward, den genuina kapitalisten, som producerar något och kanske erbjuder fast anställning/förhållande för den som har tur. Uppdelningen är på inget sätt påhittad, men den är bedräglig.
Finansialiseringen är den process som bland annat har ersatt löneökningar med lån för att hålla konsumtionen uppe, som har blåst upp en tillväxt bestående av låtsaspengar snarare än produktionsökning och som har gjort att finansvärlden växt om den reala ekonomin flera gånger om. Finansialiseringen var den väg kapitalet tog i brist på tillräckligt lönsamma investeringar i varuproduktionen. Industriföretag är i dag inte längre bara industriföretag, de är även finans. Det går att tjäna mer pengar på att starta fonder som köper upp egna aktier för att driva upp värdet, än på att göra produktiva investeringar. Men det här är två tätt sammanlänkade fronter för omfördelning av rikedom, från de många till de få, och vi behöver former för motstånd på båda.
Att tämja finanskapitalet, som sätter oss i skuld, blåser upp bubblor och skapar kriser, är en akut fråga, men vi uppnår inte automatiskt ett jämlikare samhälle bara genom regleringar som styr om kapital från finanssektorn till den produktiva. Den produktiva kapitalismen har inte ett större hjärta än finanskapitalismen. Industrikapitalismen har precis samma primära mål som finanskapitalismen – att kapitalet ska växa. Och till hjälp har den konstruerade behov och produktionen av mängder och åter mängder av värdelösa saker – skitdrömmar. Är det vad vi vill sträva efter? Eller vill vi framåt, till ett modernare och mer demokratiskt samhälle?
Vi står i en tid av omvärdering. IMF anser plötsligt att ojämlikheten är skadlig, World economic forum skickar ut filmer i sociala medier om basinkomst som fattigdomsbekämpning. Gamla ekonomiska sanningar ifrågasätts på alla möjliga nivåer. Det är nu vi har anledning att ställa oss frågan: vart går vi härifrån? Vilka stängsel finns, vilka öppningar?
Visst behöver vi en produktiv ekonomi snarare än en parasitär. Och kanske är Edward att föredra framför Philip. Men något fundamentalt saknas, både i Pretty womans verklighetsbeskrivning och i nuvarande diskussioner: Vivian och hennes kompis Kit de Luca. De har att välja mellan sexköpare som Philip Stuckey, som slåss, och Edward Lewis, som erbjuder fast förhållande/anställning. Från början till slut är de maktlösa. Precis som vi – om vi sitter lugnt i båten och väntar på att någon ska fixa kapitalismen åt oss.
Det fanns en gång en dröm om att produktivitetsutvecklingen skulle befria oss och ge oss större makt över våra liv, vår tid och vårt arbete. Det kommer inte ske av sig själv. Det är vi som måste se till att det blir så.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
